Tawalli's: Pipers Hummerklo/Split Foot

Att vara uppfödare är tufft många gånger. Man kan ha sjuka bebisar, eller för den delen sjuka vuxna. Det är jobbigt när dom närmar sig 12 veckor och ska flytta. Men även om det är jobbigt så är det en känns-bra-jobbig-känsla. Då flyttar dom ju till sina nya hem. Men bland det jobbigaste som finns är att förlora en bebis, oavsett om den är liten bebis eller vuxen, om dom bor hos mig eller sin nya familj. Piper bodde hos Josefin & Marcus och där bor även hennes syster Phoebe. Jag har känt Josefin i 26 år, alltså sedan hon föddes och jag har aldrig någonsin sett henne gråta så mycket som hon grät igår. Att behöva ta ett så tungt beslut som att låta Piper somna in var väldigt väldigt jobbigt. Att jag då som Pipers uppfödare måste se vad som är bäst för Piper och samtidigt behöva göra min brorsdotter så illa, OCH försöka vara den som är stark i det läget....Hmmmm. Funkade inte till slut. Klart som sjutton att tårarna även trillade från mig. Mitt hjärta ville ju inget hellre än att vi skulle få med oss Piper hem igen.

När Piper föddes så föddes hon alltså med en defekt klo, något som man kallar för Hummerklo/Split Foot, hon kom ut med tassen och visade Girl Power, vilket det också blev med dessa 3 systrar. Redan när hon föddes kämpade jag för hennes liv då hon vid sitt första andetag fick i sig fostervatten och även en bit av slemhinnan som Mini då precis hade bitit av. Jag trodde att jag skulle förlora henne redan då, att jag inte hade fått ut all vätska och att hon skulle få det i lungorna. Sen så fick jag ju syn på hennes klo. Men det behövdes inte många sekunder/minuter för mig att bestämma att hennes liv var lika mycket värt som vilken annan kattunge som helst. Hon kunde få ett värdigt liv som vuxen iallafall. Läste mycket om hennes klo på nätet, och där fanns en del som faktiskt hade klarat sig.
Pipers första 12 veckor hos mig tillsammans med sina systrar gav mig mycket, dessa ungar var/är något speciellt, och ni har ju varit med på resan dom flesta av er som följer min blogg. Josefin & Marcus fick bara 10 veckor och 3 dagar med henne. Men man fäster sig vid sina bebisar långt innan dom flyttar in hos sig.

För cirka 1 månad sedan så tyckte jag att Piper haltade lite när hon gick. Då klippte jag även klorna på henne, dom som gick att klippa, "flärparna" vågade jag inte ge mig in på. Var rädd att där kanske var en pulpa som jag inte kunde se. Redan då sa Marcus att det klickade när hon gick och hade gjort det då ett tag, vi trodde väl alla att det kunde bero på klorna som då satt snett. Det lät inte så mycket så det var svårt att veta. Men sista månaden hade hon alltså börjat halta mer och man hörde klickandet högre. I tisdags hörde jag tydligt att det kom från hennes skelett och ringde då till veterinären för att få en tid för undersökning, röntgen samt kloklippning. Röntgen för att få koll på om flärparna hade någon pulpa, och även för att se hur hennes klo egentligen var sammansatt. Jag hade sett bilder på hur det kunde vara och på dom bilderna var skelettet för tassen mer eller mindre en enda röra, det var som att dom slingrade ihop sig, och krokiga.

När vi kom till veterinären så tog Elsie hand om Piper, vilket jag var glad för då jag tycker Elsie är bäst och superduktig. Det första Elsie sa var att under hennes 36 år som veterinär hade hon aldrig någonsin sett detta på något djur, så det är inte så vanligt bland djur, mer vanligt hos människor har jag sett på nätet. Elsie försökte klämma på tassen för att undersöka den men det gick inte så bra, Piper hade ju ont. Så det bestämdes att hon skulle sederas, alltså Piper skulle få en lättare sövning för en undersökning var ju tvungen att göras. Så Piper fick alltså en spruta och vi väntade på att hon skulle somna och tog då först in henne för röntgen. När hon lades ner på den bänken fick jag mig ett gott skratt för just då såg Piper ut som en tvättbjörn. Visst, vi var nervösa men vid det tillfället så var det ju absolut inget prat om att Piper skulle somna in för alltid. Så jag var tvungen att ta en bild. Kameran hade jag med mig för jag hade för avsikt att ta bild på röntgenbilderna då jag misstänkte att jag inte kunde få dom utskrivna.

När bilderna var klara blev jag ändå lite förvånad, det såg ju inte så farligt ut, inte alls så som jag hade sett på bilder, inte så mycket. Så det tändes en liten förhoppning på att kanske, kanske skulle man kunna fixa det, kanske skulle en operation var till hjälp. Men det hade inte gått, skelettet var alldeles för mycket skadat, och det hade bara blivit värre i takt att Piper växte. För man kunde se vad som hade hänt fram till nu, leden var på väg att lossna. Efter mycket funderingar och prat med Elsie bestämdes det att det bästa för Piper var att hon fick somna in. Visst, hon kunde följa med oss hem och få med sig smärtstillande, säkert för resten av hennes liv, men man vet inte hur mycket det hade hjälpt. Tassen skulle ju inte läka utan bara bli värre. Kanske hade vi fått komma tillbaka om bara 1 vecka för att Piper inte kunde gå på tassen alls.

Jag önskar att jag hade kunnat mer om kattens anatomi när det gäller tassen, då kanske jag hade kunnat förklara bättre. Skulle så gärna vilja ha boken framför mig som Elsie visade. Men det har jag inte, jag kan inte namnen på vad allt heter så ni får ta det som det är, jag försöker förklara så gott jag kan. Att jag skriver det här och visar bilder beror på att vi alla kanske kan få lite mer info om detta kanske lite mer lärdom. Förutom att veterinären aldrig hade sett någon sådant här så har inte någon av mina uppfödarvänner det heller.

Lyckades fota tassen när vi kom fram och hon stod upp

Ligger hos matte

1 timme innan hon fick somna in i matte Josefins trygga famn

Här blev hon precis upplagd på röntgenbordet. Måste ju visa den bilden också

Medan röntgenbilderna framkallades tog jag bilder på Pipers tass

Dessa flärpar var jättesvåra för veterinären att klippa. Jag höll andan och var livrädd att det skulle börja blöda.

Här är då röntgenbilder på hennes tass. På den första bilden här har jag satt siffror så att jag lättare kan förklara.

1. Här ser man att leden är normal, det var inga konstigheter alls just där.

2. Denna leden har börjat dra ut sig i takt med att hon har växt och kunde i princip gå av när som helst.

3. Här ser ni hur tårna har växt ihop och det även slingrar sig lite

4. Här slutade det att växa helt, finns bara en liten stump nedanför leden.

5. Leden ovanför började också "förfalla" och troligtvis var det där klickandet kom ifrån då det skavde med den andra leden, veterinären visste inte helt säkert. Denna tån var helt sned också.

6. Handledkulan eller vad jag ska kalla det för. Den var inte som den skulle heller och hade förflyttat sig rätt så mycket. Klickandet kunde komma härifrån också, men som sagt, Elsie visste inte säkert.

Denna bilden blev inte så bra, men det är en bild från sidan av tassen. Vid siffra 1 ser ni hur kulan har förflyttat sig, det skulle vara mer jämt med benet ovanför.

Bilder utan siffror men samma som ovan

Här är Piper nyfödd, och man kan inte alls se på henne att något är fel.

Så här såg tassen ut när hon var nyfödd

1 vecka senare

3 veckor senare. Flärparna fortfarande mjuka och jag tyckte mig till och med se och känna 2 klor sticka fram. Trodde nästan att dom skulle växa ut.

6 veckor senare. Nu började flärparna att hårdna

10 veckor. Flärparna blir bara hårdare och hårdare.

Hon var en sådan skön bebis, hon charmade alla i sin omgivning. Framåt och social, ville vara med överallt. Och en liten buse som hittade på en massa hyss och lärde sina systrar det också. Kommer aldrig att glömma när hon skulle få sin första vaccination. När det var Pipers tur fick jag och veterinären leta efter henne, länge och överallt. Vi till och med blev nervösa för att hon skulle ha rymt ut när vet. kom. Kollade ju även ute på altanen 2 gånger fast jag egentligen inte trodde hon skulle kunna ta sig ut genom luckan. Men efter 10-15 minuter såg vi henne....Hon stod där utanför luckan och tittade på oss och ville komma in. Så hon lyckades komma ut själv trots allt.