Kurts allergichock

Och det var väl inte bara han som fick en chock, jag fick det också. Jag trodde på fullaste allvar att Kurt skulle dö ifrån mig. Ska väl ta det från början.

Redan i morse när veterinären öppnade så ringde jag till dom och frågade om jag verkligen behövde komma in med honom. Han skulle ju få Alizin igen och meningen är ju att han ska ha det tills hans knölar är helt väck...det sa veterinären till mig förra veckan. Men jag tyckte ändå att jag kunde ringa och fråga för han har så pyttelite kvar av det och det är så mjukt. Men dom ville att jag skulle komma in med honom och iallafall göra en undersökning för att se om det behövdes eller inte. Och hon tyckte att ha bode få spruta idag också. Själva undersökningen och sprutan skulle inte ta mer än 10 minuter...som förra veckan. Då Sara, vetrinären är gravid så är det ju en sköterska som fick ge Kurt sprutan, för som jag har skrivit innan, gravida får inte vara i närheten av detta.

Sköterskan sprutade in det och Kurt var precis som dom andra gångerna, han tog det lugnt trots att hon sticker honom 2 gånger i nacken. Det måste dom göra för att inte allt ska hamna på samma ställe då det är dubbel dos. Sköterskan är klar och går ut ur rummet, samtidigt ska jag ta in Kurt i transporten. PANG säger det bara, alltså det går inte ens 10 sekunder efter att nålen är ute ur nacken på honom. Kurt blir helt loj, blir dimmig i ögonen, andas häftigt och rosslar...bara så där. Så jag bara öppnar dörren och skriker att dom får komma in för något är fel. Sara som då är hans veterinär kommer inrusande och tittar till honom. Jag ifrågasatte henne om hon verkligen fick vara och röra honom nu efter sprutan. Men hon brydde sig inte utan började undersöka honom omgående medan hon sa till sköterskan att hämta kortison. Hon sa att det verkade som om han hade fått en allergisk reaktion och kortisonet skulle få honom att må bra.

Kurt låg bara på britsen och flämtade hårt, han andades med hela magen. För att vara på den säkra sidan ifall att något hände så skulle dom sätta in en nål i honom. Om det behövdes så kunde det bli akut och då var det inte säkert att dom hann. Men att sätta in nålen i hans ven var helt totalt omöjligt. Det gick bara inte. Jag verkligen hatar dessa nålar, och när hon hade stuckit honom 4 gånger klarade jag inte av att se henne plåga honom mer. Så en annan sköterska fick komma in och hjälpa till att hålla honom. Det sjätte gången kom dom in. Direkt efter så skulle dom röntga honom...hans lungor för att se för säkerhets skull att ha inte hade vätska i dom, vilket han inte hade. Men det tog 5 bilder innan det blev 2 som var bra. Eftersom detta var lite stressigt för honom fick hanvara inne i ett tyst rum och återhämta sig. Han rosslade fortfarande men inte lika mycket nu. Sara ville att vi skulle vara där några timmar så att dom hade koll på honom.

Hur som helst, han återhämtade sig. Och med detta så avbryter vi behandlingen även om inte knölarna är borta helt nästa vecka. För den här allergiska reaktionen hade hon heller aldrig varit med om tidigare. Och absolut inte så på bara några sekunder. Förhoppningsvis så är knölarna helt borta nästa vecka. Och jag hoppas verkligen han inte får någon ny utan att Azilinet har fått bort verkan av p-sprutan. Väl hemma så var han som vanligt igen, gick direkt till maten och åt som om han inte hade fått mat på flera dagar. Därefter lade han sig i sin blåa plastlåda och började tvätta sina tassar där dom hade stuckit honom