Lilla underbara Bianca

Ni som följer min blogg vet att jag inte brukar svära i den. Men fyfan säger jag bara, vilken jävla mardröm. När det uppstår svåra och jobbiga situationer så brukar jag verkligen hata att vara uppfödare. Dygnet som har varit har jag inte ens velat vara kattägare, än mindre uppfödare eller ha små sårbara bebisar hemma. Det som hände igår har aldrig hänt mig och ni ska veta att inombords har det varit kaos i ett dygn. Ha is i magen!! Jamen visst, kom liksom inte ens till i:et så var den isen smält!!

Detta handlar alltså om Bianca. Redan i tisdags förra veckan började hon med att gå upp bara 7 g för att dagen efter gå ner dom, och sen höll det på så, upp ena dagen och ner den andra. Så hon låg nästan konstant runt 270g medan dom andra ökade med mellan 15-30g om dagen. Hon ville inte ha ersättning som jag försökte ge henne, hon ville bara ha Ziras tutte. Hon har under dagarna tisdag till söndag kväll inte visat att hon på något sätt skulle vara dålig, inte mer än att jag på hennes vikt kunde se att något inte stämde. Och gissa om jag är glad att jag väger varje dag?!? Igår m så var vikten nere i 274g, men nu kunde jag se att hon var påverkad, alltså jag såg att något inte stämde. Så efter samtal med veterinär åkte jag dit och dom vätskade upp henne. Lyssnade och kollade men kunde inte på rak arm säga vad som var felet. Så hon fick vetrimoxin och jag skulle ge henne det morgon och kväll i 1 vecka. Jag fick fortfarande inte i henne någon ersättning och nu ville hon alltså inte ens ha mjölk från Zira. Hon bara låg där och sov. Avsides från sina syskon och jag lät henne vara, tänkte att det kunde vara bra om hon hade det lugnt utan syskonens bus.

När jag satt och käkade middag hörde jag att Zira gick ner till dom i bolådan och väckte dom för mat. Så jag reste på mig för att se om Bianca var där, annars skulle jag lägga ner henne vid tutten. Men hon låg fortfarande och sov och när jag tog upp henne var hon helt väck. Jisses tänkte jag, hon sover ju riktigt hårt. Så jag lade tillbaka henne och lät henne sova vidare. Efter en stund kom Lena på besök och vi tjatade, bara en kort stund. Lena menade på att jag måste tvinga i henne ersättning fast hon inte ville och jag måste göra det varannan timme. Jo.....Jag vet, men tyckte ju ändå att det var bra att hon sov bort det onda, vad det nu än var. Så när Lena åkte gjorde jag i ordning ersättning för att ge till Bianca. När jag tog upp henne var hon fortfarande lika väck. Och när jag hade hennes kropp i handen så var hon helt lealös, fanns inte det minsta styrsel i hennes kropp. Huvudet, alla tassarna, svansen...Ja allt bara hängde där. Och hon visade inte minsta reaktion på att jag tog upp henne. Jag han tänka en hel del svordomar medan jag försökte skaka liv i henne.....fortfarande ingenting. Jag trodde ju att hon var död men när jag lyssnade så hörde jag hennes hjärta slå jättefort. Och så hörde jag hur det rosslade i lungorna på henne. Jag bara kände att jag kommer att förlora henne. Men inte förrän jag har kämpat för hennes liv....inte riktigt än. Att försöka ge henne ersättning när hon befann sig i det stadiet var inte ens att tänka på. Då hade hon ju drunknat.

Jag påbörjade ge henne massage, jag klappade lite hårdare på hennes rygg. Jag höll på med det länge och till slut öppnade jag hennes lilla mun och gav mun mot mun. Ingen reaktion, inte det minsta lilla. Jag till och med nöp till henne för att hon skulle reagera, men ingenting då heller. Tog ut henne på altanen för att hon kanske kunde få i sig frisk luft...ingenting. Hade nu öppnat upp hennes mun flera gånger för att försöka men mun mot mun och rätt som det var gick inte det. Det gick bara inte. Hon bet ihop allt vad hon orkade och när jag väl fick upp munnen och stoppade i lillfingertoppen BET hon mig. Ja, dom har tänder nu och dom är sylvassa. Jag vågade inte stoppa i fingret någon mer gång, trodde typ att det var hennes sista ryck...för nu hade hon börjat rycka lite i kroppen. Första livstecknet på flera timmar. Och då ska ni veta att mitt i allt detta så ringde jag min veterinär för att be henne komma och ge Bianca en spruta så hon fick somna in. Jag ville ju inte att hon skulle lida. Men Ulrika gick inte att få tag på, hon var ledig igår och så även idag.

Nu när Bianca hade visat tecken på att hon kunde sätta ihop munnen hårt öppnade jag upp den igen och lade till nappflaskan. I den fanns ersättning och vetrimoxin. Måste ju få i henne medicin på ett eller annat sätt. Ni ska inte tro att hon tuttade på den. Hon låg fortfarande livlös och hade ryck emellanåt. Men med nappen i munnen. Och emellanåt kunde jag se att hon faktiskt svalde några droppar. Vid 20.00-tiden började hon helt plötsligt vakna till liv...och hon började suga på nappen. Jag tror att jag såg ut som ett frågetecken hela jag. Jag hade nu kämpat med henne i runt 7 timmar så jag trodde inte riktigt det var sant. Hon till och med kämpade emot när hon var klar och jag försökte ge henne mer. Så jag lade ner henne till Zira som nu gav dom andra mat och Bianca sökte sig direkt till en tutte och började dia. För att hon skulle få lugn, för hon var ju fortfarande svag gav jag killarna ersättning så fick tjejerna vara själva vid baren.

Vid 22-tiden var Zira nere i bolådan igen och jag kollade direkt vad som hände. Bianca GICK själv till en tutte och började äta. När hon släppte den fick hon ersättning från mig vilket inte var några problem. Jag hade ju redan bestämt att jag skulle sova på soffan för att vara där bebisarna är och ställde nu min mobil att ringa varannan timme så jag fick i Bianca maten som hon så väl behövde. Nu hann det aldrig ringa. Det visade sig att Zira, varje gång cirka 10 minuter innan ringningen var hoppade ner i bolådan och lockade på ungarna att komma och äta. Så nu vet jag att hon ger dom varannan timme, iallafall natten som var. Så varannan timme var jag uppe och när Bianca var klar hos mamma fick hon det där extra från mig vilket hon alltså sög i sig med god aptit. Vid 4.30-tiden när jag satte mig i bolådan samtidigt som Zira hoppade i så kom Bianca mot mig och nu så jamade hon också OCH började klättra upp till mig. Visst, det var en otrolig lättnad. Men en tår av glädje kom först när hon var klar och sen lade sig på rygg och började leka med sina tassar.

Jag har under hela förmiddagen gett henne extra varannan timme. Vid vägningen i morse hade hon gått upp till 289g, en ökning på 15g. Och när jag kollade för 1 timme sedan hade hon gått upp till 302g. Jag håller alla tummar tassar och tår på att hon klarar sig....Att hon behåller vikten och har ökat tills imorgon bitti. För jag vet inte. Jag har ingen aning om ifall hon klarar sig. Detta kan ju vara typ ett sista ryck från hennes sida. Men jag hoppas på att medicinen hjälper henne. Katter sägs ju ha 9 liv...undrar hur många av dom hon avverkade igår. Men för tillfället ser allting bra ut, hon äter både från Zira och får ersättning. Hon går runt på sina rangliga små tassar och hon leker och busar till och med med syskonen. Så det ser bra ut. Jag tror inte jag behöver gå upp i natt och ge henne extra, kommer att vara uppe lite längre så jag ger henne så sent som möjligt istället. Sen får jag se vad vågen visar imorgon. Väger henne innan jag ger sista målet iallafall.Hur det än är så har jag försökt så gott jag kan. En salig tur att inte Ulrika var anträffbar.

Tillsammans med syskonen, högst upp i bilden

Hon har ju en del att gå upp men ser trots allt ok, men busiga ögon.