Öppnar upp bloggen för att skriva lite. Och så sitter jag bara och glor, får helt enkelt inte fram något. Inget som är positivt iallafall. Men jag känner att jag vill skriva ändå, trots att allting är jobbigt. Är ju inte det minsta social och folk börja ringa och skriva för att höra hur det är med mig. Och ja, hur är det med mig??
För 3-4 månader sedan började jag bli lite yr och illamående av och till, inte varje dag men ändå så pass att det störde min vardag. För 1 månad sedan så blev det mer och mer, sista 2 veckorna varje dag och ibland flera gånger på en timme. En yrsel som gör att det sticker i hela kroppen, känns nästan som att jag går ur mig själv och kollar på vad jag gör. Jag blir illamående men inte så att jag har spytt. Även mina matvanor har ändrat sig totalt, jag kan helt enkelt inte äta. Tar jag filmjölk och lite kalaspuffar så kan jag bara ta 3-4 skedar, sen blir jag illamående och kan inte äta mer. Har varit hos läkaren flera gånger denna månaden, jag blir ju för sjutton rädd. Men alla prover som han har tagit har visat sig vara bra. Så i måndags denna veckan skickade han en remiss till röntgen för att kolla huvudet så där inte har blivit någon blödning eller annan skit som trycker på någonstans. Och eftersom han ansåg att det är akut ska jag dit redan den 27 december. Han har även skickat remiss till öron/näsa/hals för att kolla om det har något med balansen att göra.
Jag är konstant trött, helst av allt vill jag bara sova mig igenom dygnet. När jag sover så vaknar jag ju av att vara yr, men när jag ligger ner så är det ändå inte lika ofta som när jag är uppe och gör något. Värst är det när jag får dessa anfall när jag står i duschen. Att köra bil tar emot och jag åker ingenstans om det inte absolut är nödvändigt, som till läkaren. Jag kan inte förklara i ord hur det känns, hur jobbigt det är. Och hur orolig jag är när jag inte vet vad det är med mig.
Välkommen till min blogg.
fredag 14 december 2018
lördag 1 december 2018
Ny månad
Helt plötsligt blev det december. Jag tycker att att hela hösten har segat sig fram, det har liksom inte varit så mycket som har varit bra. Att dagarna går långsamt beror ju bara på min vänstra axel som jag måste ha i mitella och att bara använda höger arm är inte lätt alla gånger. Jag är ju alltid så aktiv med både det ena och det andra. Och när jag gör något nu så tar det superlång tid. Men för det mesta sitter jag i soffan och gör absolut inget, glor på Netflix. Och när jag sitter där så behöver jag inte mitellan vilket är skönt. Sitter/halvligger och tränar.
Jag tycker att det har blivit bättre i axeln efter operationen. Men sedan i onsdags har jag haft mer ont. Vet inte om jag har legat illa under natten, behöver ju inte ha mitellan nattetid längre. Men nu känns det som att det typ har gått sönder något. Gör ju min träning som jag ska, men det tar emot. Igår var det total katastrof. Låg mer eller mindre hela dagen och tyckte synd om mig själv. Förutom att jag hade skitont så var jag supertrött. Det tar på krafterna att ha ont även om man inte gör något. Gör det fortfarande så här ont på måndag kommer jag att kontakta ortopeden i Värnamo. Tror inte att det hjälper så mycket att bara åka till vårdcentralen i Smålandsstenar. Som det känns nu skulle jag vilja ha en MR röntgen igen för att se att allting sitter på plats.
Utöver det så händer det inte så mycket här. Jag saknar katter här hemma samtidigt som jag tycker det är skönt utan dom. Hade inte klarat av dom för tillfället. Min nya granne Mia är ju också uppfödare av britter och har just nu 2 kattungar. Är hos henne och hälsar på men känner av katterna. Så det blir inget längre besök där. Så jag gjorde nog rätt som tog beslutet av att inte ha katter här hemma längre. Även om jag saknar det. Något jag inte saknar är bristen på pengar hela tiden. Inga inköp på kattmat och sand. Inte heller saknar jag katthår i soffan. Och jag kan ha levande blommor i fönstren. Behöver absolut inte dammsuga/städa varje dag. Så det enda negativa är just......inga katter hemma.
Jag tycker att det har blivit bättre i axeln efter operationen. Men sedan i onsdags har jag haft mer ont. Vet inte om jag har legat illa under natten, behöver ju inte ha mitellan nattetid längre. Men nu känns det som att det typ har gått sönder något. Gör ju min träning som jag ska, men det tar emot. Igår var det total katastrof. Låg mer eller mindre hela dagen och tyckte synd om mig själv. Förutom att jag hade skitont så var jag supertrött. Det tar på krafterna att ha ont även om man inte gör något. Gör det fortfarande så här ont på måndag kommer jag att kontakta ortopeden i Värnamo. Tror inte att det hjälper så mycket att bara åka till vårdcentralen i Smålandsstenar. Som det känns nu skulle jag vilja ha en MR röntgen igen för att se att allting sitter på plats.
Utöver det så händer det inte så mycket här. Jag saknar katter här hemma samtidigt som jag tycker det är skönt utan dom. Hade inte klarat av dom för tillfället. Min nya granne Mia är ju också uppfödare av britter och har just nu 2 kattungar. Är hos henne och hälsar på men känner av katterna. Så det blir inget längre besök där. Så jag gjorde nog rätt som tog beslutet av att inte ha katter här hemma längre. Även om jag saknar det. Något jag inte saknar är bristen på pengar hela tiden. Inga inköp på kattmat och sand. Inte heller saknar jag katthår i soffan. Och jag kan ha levande blommor i fönstren. Behöver absolut inte dammsuga/städa varje dag. Så det enda negativa är just......inga katter hemma.
lördag 24 november 2018
Bara skit
Från att gå från en underbar känsla som jag hade i onsdags går jag tillbaka till bara skit igen. Att jag sov en hel natt och många timmar i sträck lär nog ta några år igen, känns så iallafall. Igår mådde jag riktigt dåligt, låg i sängen i stort sett hela dagen för att det snurrade för mig och att jag mådde illa. Så tabletterna som jag fick för yrsel hjälper inte. Alltså, det är riktigt jävla äcklig yrsel. Jag har inte spytt av det än men det känns som att jag ska göra det varje gång. Jag är verkligen trött på att må så här, vill tillbaka till mitt "gamla jag" För detta är värdelöst, jag lovar. Förutom det så är det ju axeln som stör mig hela tiden också. Denna veckan har jag varit utan axellåset under natten och det har hänt flera gånger att jag har legat på just den sidan. Och sjukgymnastens övning för denna veckan känns av, det gör ont men jag måste göra det för att lederna inte ska bli helt stela. Ska till sjukgymnasten idag igen så får höra vad hon säger. Och bara det...en masa tider som jag måste passa hela tiden. Noop, gillar jag inte heller.Tycker ni att jag är anti? Ja, det är jag nog, men det får jag lov att vara, händer inte så ofta.
Jag vill gärna göra något, måste få göra något som får dagarna att gå. Första advent är ju inte förrän nästa helg men jag tänker försöka mig på att få fram belysningen som ska vara ute. Det var riktigt längesedan som jag längtade efter julen som jag gör nu. Med inga katter i hemmet kan jag utan att behöva tänka mig för sätta fram precis vad jag vill. Eftersom jag inte klarar av att sy än ska jag in till Gislaved senare och köpa nya julgardiner. I år ska jag jula för kung och fosterland. Jag ska dock inte ha något hemma hos mig för familjen som förra året, det orkar jag inte.
Jag vill gärna göra något, måste få göra något som får dagarna att gå. Första advent är ju inte förrän nästa helg men jag tänker försöka mig på att få fram belysningen som ska vara ute. Det var riktigt längesedan som jag längtade efter julen som jag gör nu. Med inga katter i hemmet kan jag utan att behöva tänka mig för sätta fram precis vad jag vill. Eftersom jag inte klarar av att sy än ska jag in till Gislaved senare och köpa nya julgardiner. I år ska jag jula för kung och fosterland. Jag ska dock inte ha något hemma hos mig för familjen som förra året, det orkar jag inte.
onsdag 21 november 2018
Underbar känsla!!
Alltså, detta är verkligen något som inte händer varje dag, eller ja, det händer inte varje natt. Jag kan inte ens minnas när det hände senast, det är många många år sedan. Ni som följer mig vet ju att jag inte har mått så bra sedan några månader tillbaka. Men nu känns det som att det börjar vända. Kontaktade min läkare i måndags igen då min yrsel har ökat och med det illamåendet och stickningarna i hela kroppen, främst i huvudet och halsen. Så efter att jag pratade med honom fick jag en tid bara 30 minuter efter samtalet med han.
Jag fick gå tillbaka till att ta mina hormontabletter Och fick ny medicin, denna gången mot yrsel. Han kollade även mina öron som visst inte var så bra. Så fick en övning som jag skulle göra flera gånger varje dag, hålla för näsan och blåsa ut. Blev som lock för öronen om ni förstår vad jag menar. Kände mig bättre redan samma kväll efter medicinen. Och igår hade jag bara en anfall med stickningar under förmiddagen, inget efter det. Efter att ha ätit middag blev jag kanontrött men kunde liksom inte gå och lägga mig så tidigt. Men det sket sig, när klockan bara var 17.30 hittade jag till sängen och tänkte väl bara ligga max 30 minuter. Vaknade strax innan 20-tiden för att kissa. Och då kändes det som att jag gick i sömnen. Så jag gick direkt och lade mig igen. Och vaknade först när klockan var lite över 05.00 Och det är det som är mitt alldeles egna lilla mirakel. Jag har alltså sovit 9 (nio) timmar i sträck. Helt ofattbart alltså!!! Jag är ju i vanliga fall uppe varannan timme, ibland var tredje timme varje natt. Både för att kissa men främst för att jag har så ont så jag behöver röra på mig. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att fortsätta så, känner mig väldigt utvilad nu och planerar för fullt vad jag ska hitta på under dagen.
Min axel känns ju bättre nu också. Kan fortfarande inte röra den ledigt vilket jag heller inte ska göra än. Helgen som var fick jag iallafall ta av mig den nattetid vilket kändes bra. Så för tillfället känns allt kanon, väldigt bra. (peppar, peppar)
Jag fick gå tillbaka till att ta mina hormontabletter Och fick ny medicin, denna gången mot yrsel. Han kollade även mina öron som visst inte var så bra. Så fick en övning som jag skulle göra flera gånger varje dag, hålla för näsan och blåsa ut. Blev som lock för öronen om ni förstår vad jag menar. Kände mig bättre redan samma kväll efter medicinen. Och igår hade jag bara en anfall med stickningar under förmiddagen, inget efter det. Efter att ha ätit middag blev jag kanontrött men kunde liksom inte gå och lägga mig så tidigt. Men det sket sig, när klockan bara var 17.30 hittade jag till sängen och tänkte väl bara ligga max 30 minuter. Vaknade strax innan 20-tiden för att kissa. Och då kändes det som att jag gick i sömnen. Så jag gick direkt och lade mig igen. Och vaknade först när klockan var lite över 05.00 Och det är det som är mitt alldeles egna lilla mirakel. Jag har alltså sovit 9 (nio) timmar i sträck. Helt ofattbart alltså!!! Jag är ju i vanliga fall uppe varannan timme, ibland var tredje timme varje natt. Både för att kissa men främst för att jag har så ont så jag behöver röra på mig. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att fortsätta så, känner mig väldigt utvilad nu och planerar för fullt vad jag ska hitta på under dagen.
Min axel känns ju bättre nu också. Kan fortfarande inte röra den ledigt vilket jag heller inte ska göra än. Helgen som var fick jag iallafall ta av mig den nattetid vilket kändes bra. Så för tillfället känns allt kanon, väldigt bra. (peppar, peppar)
söndag 18 november 2018
Vad händer?
Det är den ständiga frågan jag ställer mig själv den senaste tiden. Vad händer? Jag har aldrig varit hos läkare så mycket som dom senaste 4 månaderna. Så pass så att jag har fått frikort. Tider att passa hos sjukgymnasten. Och hos sjukgymnasten gör jag bara en enda sak. Hon tar tag i min vänstra arm och drar den upp så långt det går, gärna förbi huvudet. Nu har jag fixat 120 grader, men det gör så ont efteråt. Att lyfta armen själv går inte, inte heller åt sidan. Så träningen som jag har hemma gäller bara underarmen. Och nu när jag var hos sjukgymnasten senast bad jag henne förklara lite om vad som står i journalen. Jag kan ju läsa, men fattar inte ett smack. Så i tisdags fick jag veta att det är fyra (4) muskelsenor som dom har lagat och hon visade även på en bild vilka. Har svårt att googla fram en bra bild, men det är den stora muskeln i överarmen, 2 som ligger bredvid varandra precis uppe vid axeln och en som ligger djupt i armhålan, bröstmuskeln. Så min vänstra sida är fortfarande lite svullen, märks väl när jag har på mig linne som hela tiden vill ut åt vänster sida. Och jag kan bara inte fatta att jag hade sönder dom när jag ramlade, jag fattar bara inte. Var ju liksom inget speciellt högt fall, jag knäade ju när jag tappade balansen.
Sen till mitt nästa problem som är skitjobbigt. Jag har dom senaste månaderna mått konstigt i kroppen. Av och till det kommit att jag känner att det sticker i hela kroppen, speciellt huvudet, tungan svullnar, jag blir illamående och får suddig syn. Har till och med hänt att jag vaknar på natten av att må så. Under 2 veckors tid har det varit jätteofta. Så då var jag hos läkaren igen. Blev en massa prover av både det ena och det andra i måndags. Och tisdag morgon ringde han att jag skulle ta extra prover då det var något som var avvikande. Dom extraproverna visade att allting var ok. Så vad händer? Nu sa han till mig att jag ska sluta ta alla mina tabletter eftersom det kan vara så att jag har fått biverkningar, då speciellt efter mina Progynon som jag tar för mina klimakteriebesvär och dom har jag tagit i flera år nu. Så vi får väl se, ska vara utan dom hela nästa vecka också och se ifall jag kanske mår lite bättre.
Så mina dagar är för tillfället inte speciellt roliga. Långa som sjutton eftersom jag inte kan göra så mycket. Inte har jag heller någon större lust att åka iväg någonstans även om jag gör det i tankarna. Och i tankarna hälsar jag på uppfödare som har kattungar så jag får lite kattungemys.
Sen till mitt nästa problem som är skitjobbigt. Jag har dom senaste månaderna mått konstigt i kroppen. Av och till det kommit att jag känner att det sticker i hela kroppen, speciellt huvudet, tungan svullnar, jag blir illamående och får suddig syn. Har till och med hänt att jag vaknar på natten av att må så. Under 2 veckors tid har det varit jätteofta. Så då var jag hos läkaren igen. Blev en massa prover av både det ena och det andra i måndags. Och tisdag morgon ringde han att jag skulle ta extra prover då det var något som var avvikande. Dom extraproverna visade att allting var ok. Så vad händer? Nu sa han till mig att jag ska sluta ta alla mina tabletter eftersom det kan vara så att jag har fått biverkningar, då speciellt efter mina Progynon som jag tar för mina klimakteriebesvär och dom har jag tagit i flera år nu. Så vi får väl se, ska vara utan dom hela nästa vecka också och se ifall jag kanske mår lite bättre.
Så mina dagar är för tillfället inte speciellt roliga. Långa som sjutton eftersom jag inte kan göra så mycket. Inte har jag heller någon större lust att åka iväg någonstans även om jag gör det i tankarna. Och i tankarna hälsar jag på uppfödare som har kattungar så jag får lite kattungemys.
söndag 11 november 2018
Darko 50 år
Idag skulle min lillebror Darko ha fyllt 50 år. Men istället för att åka och fira honom åkte jag och mamma till kyrkogården med blommor och tände ljus. Dom sista 4 åren har jag inte varit där så ofta. Känner inte för att åka dit bara för att man måste. Utan är där när jag känner för det. Jag saknar honom så det gör ont. Men nu när det är över 20 år sedan han dog så har jag liksom förlorat hans doft, förlorat hans röst. Inget som jag har valt utan det har bara blivit så, antagligen för att åren går och man blir äldre. Hade han varit i livet så hade han varit en superstolt farfar och inom kort även morfar.
Under onsdagen och torsdagen som var så mådde jag faktiskt superbra. Hade inte ont i armen/axeln det minsta. I fredags tog jag bort stygnen vilket var helt smärtfritt. Direkt efteråt var jag hos sjukgymnasten. Och det var allt annat än smärtfritt. Har haft ont som sjutton efteråt och igår var det så pass illa så jag hade kunnat åka till akuten. Tycker att det är väldigt konstigt att jag har mitella med axellås för att jag måste ha axeln helt stilla för att det ska läka. Men hos sjukgymnasten fick jag ta bort den. Hon tog tag i armen och tog den upp sakta sakta så armen hamnade i läge vid huvudet. Det gjorde ont. Men när hon tog ner den, lika sakta, så gjorde det jätteont. Vid ett tillfälle brände det till så pass mycket så det kändes som att en sena gick av igen. På grund av min misstanke kommer jag att ringa ortopeden imorgon och höra med dom om det ska göra så ont som det gör nu. På tisdag ska jag till sjukgymnasten igen och jag kan lova att just den övningen gör jag inte igen, inte en chans. Och hon kan inte tvinga mig, jag har en egen vilja.
Under onsdagen och torsdagen som var så mådde jag faktiskt superbra. Hade inte ont i armen/axeln det minsta. I fredags tog jag bort stygnen vilket var helt smärtfritt. Direkt efteråt var jag hos sjukgymnasten. Och det var allt annat än smärtfritt. Har haft ont som sjutton efteråt och igår var det så pass illa så jag hade kunnat åka till akuten. Tycker att det är väldigt konstigt att jag har mitella med axellås för att jag måste ha axeln helt stilla för att det ska läka. Men hos sjukgymnasten fick jag ta bort den. Hon tog tag i armen och tog den upp sakta sakta så armen hamnade i läge vid huvudet. Det gjorde ont. Men när hon tog ner den, lika sakta, så gjorde det jätteont. Vid ett tillfälle brände det till så pass mycket så det kändes som att en sena gick av igen. På grund av min misstanke kommer jag att ringa ortopeden imorgon och höra med dom om det ska göra så ont som det gör nu. På tisdag ska jag till sjukgymnasten igen och jag kan lova att just den övningen gör jag inte igen, inte en chans. Och hon kan inte tvinga mig, jag har en egen vilja.
Gillar att vara ute tidigt och har redan varit på kyrkogården
Har även varit hos pappa. Det är ju fars dag
onsdag 7 november 2018
Gnäll igen
Idag blir det gnäll igen. Finns liksom inte så mycket annat att skriva om då hela min vardag går ut på att klara dagen. Operationen av min axel är bland det värsta som jag har varit med om, jag lovar. Har ju opererat många gånger i mitt liv, men innan den med min axel var det typ minst 20 år sedan som jag har hållit mig borta från op.kniven. Att gå med mitella på dagarna och sova med den på nätterna är total katastrof. Under 2 dygn har jag så gott som sovit mig igenom båda dagarna och nätterna. Fruktansvärt ont gör det. Medicinen har jag slutat med sedan 6 dagar tillbaka. Klarar inte av att ta dom, blir så illamående och konstig i hela kroppen. Att sova sig igenom 2 dagar som jag nu har gjort resulterar i kraftig huvudvärk. Så hur jag än vrider och vänder på det mår jag skit.
Att jag har fått mera ont dom senaste dagarna beror säkert på att jag var hos sjukgymnasten där jag fick rörelser som jag skulle genomföra. Kanske gör jag fel, jag vet inte. Ska dit igen iallafall på fredag och då även till sköterskan som ska ta bort mina stygn. Så jag får väl fråga henne om det ska kännas så här. Jag kan inte förstå hur jag ska klara av att ha mitellan i ytterligare minst 6 veckor. Och bara 3 veckor kvar nattetid. Jag har flera gånger sedan operationen önskat att jag inte hade gjort den. Men det skulle ändå skita sig i längden och jag hade varit tvungen vare sig jag vill eller inte då 3 muskelsenor var av.
Idag ska jag iallafall inte sova mig igenom dagen. Måste köra mamma till polisen i Värnamo eftersom hon måste ha nytt ID. Hade gärna sett till att någon annan kör, men å andra sidan kommer jag ju hemifrån en stund, vilket känns behövligt. Och att köra bil är inget större problem eftersom jag kör automat,
Att jag har fått mera ont dom senaste dagarna beror säkert på att jag var hos sjukgymnasten där jag fick rörelser som jag skulle genomföra. Kanske gör jag fel, jag vet inte. Ska dit igen iallafall på fredag och då även till sköterskan som ska ta bort mina stygn. Så jag får väl fråga henne om det ska kännas så här. Jag kan inte förstå hur jag ska klara av att ha mitellan i ytterligare minst 6 veckor. Och bara 3 veckor kvar nattetid. Jag har flera gånger sedan operationen önskat att jag inte hade gjort den. Men det skulle ändå skita sig i längden och jag hade varit tvungen vare sig jag vill eller inte då 3 muskelsenor var av.
Idag ska jag iallafall inte sova mig igenom dagen. Måste köra mamma till polisen i Värnamo eftersom hon måste ha nytt ID. Hade gärna sett till att någon annan kör, men å andra sidan kommer jag ju hemifrån en stund, vilket känns behövligt. Och att köra bil är inget större problem eftersom jag kör automat,
lördag 3 november 2018
Bra dag
Igår var en bra dag. Alltså en riktigt riktigt bra dag. Jag hade inte ont i axeln, inte det minsta. Ok att jag inte använder den armen mer än själva undersidan men känner mig er rörlig nu. Dock var jag utan mitellan...igen!!! Efter flera försök igår morse så kastade jag iväg den, var så otroligt arg och frustrerad. Jag fattar inte hur dom tänker med att man ska få på sig den. Visst har jag en beskrivning, men den visar bara hur allt sitter när det är klart. Så man får ingen helhetsbild av hur man får ihop den. Kommer väl att försöka nu under morgonen igen, annars skiter jag i det tills jag ska till sjukgymnasten på måndag. En dag tidigare än kallelsen, men dom ringde igår och ändrade tiden. Dessutom så var jag helt utan värktabletter igår. Mår ju så konstigt av dom och eftersom jag inte kände någon värk tog jag dom inte. Vare sig på morgonen eller kvällen.
Var ju iväg till Gislaved en sväng. Hittade inget jag direkt fastnade för. I Dollarstore blev det en stjärna med ledljus i silver, kunde jag inte motstå, speciellt som den är batteridriven och med timer. Gillar att kunna placera var jag själv vill utan en massa elsladdar. Fanns massor till jul men hittade inget som jag bara kände "Den ska jag ha" En sväng in på Willys resulterade i en helgskinka och lite färskvaror. Därefter till Jysk. Är ute efter en hylla som jag ska ha vid tv-bänken. Eftersom det inte finns några katter här hemma nu behöver jag inte ta hänsyn till dom om jag vill spela musik lite högre. Så den gamla stereon som har varit förpassad i garderoben i ungefär 11 år kommer nu fram igen. Det som inte finns med just nu är större och bättre högtalare. Dom hittade sitt hem på soptippen för massor av år sedan eftersom katterna använde dom som klösar. Har några mindre som får duga tills man får ihop pengar till riktiga. Fick tag på en hylla, betalde och körde till baksidan. Men fick åka hem utan eftersom dom hade fel lagerstatus. Så får åka och hämta den på torsdag.
Var ju iväg till Gislaved en sväng. Hittade inget jag direkt fastnade för. I Dollarstore blev det en stjärna med ledljus i silver, kunde jag inte motstå, speciellt som den är batteridriven och med timer. Gillar att kunna placera var jag själv vill utan en massa elsladdar. Fanns massor till jul men hittade inget som jag bara kände "Den ska jag ha" En sväng in på Willys resulterade i en helgskinka och lite färskvaror. Därefter till Jysk. Är ute efter en hylla som jag ska ha vid tv-bänken. Eftersom det inte finns några katter här hemma nu behöver jag inte ta hänsyn till dom om jag vill spela musik lite högre. Så den gamla stereon som har varit förpassad i garderoben i ungefär 11 år kommer nu fram igen. Det som inte finns med just nu är större och bättre högtalare. Dom hittade sitt hem på soptippen för massor av år sedan eftersom katterna använde dom som klösar. Har några mindre som får duga tills man får ihop pengar till riktiga. Fick tag på en hylla, betalde och körde till baksidan. Men fick åka hem utan eftersom dom hade fel lagerstatus. Så får åka och hämta den på torsdag.
fredag 2 november 2018
1 vecka
Visserligen är det tidig morgon, men idag är det 1 vecka sedan jag opererades. Och idag blir det mer åt det positiva hållet. Det kliade så otroligt mycket under den där plåsterlappen som jag hade på och jag hade lyckats med att få loss en liten bit. Vilket resulterade igår när jag duschade att det kom in vatten och blev blött. Så jag tog bort den och hade väl för avsikt att lägga på den nya som jag har fått. Men så blev det inte. För ni anar inte hur skönt det är utan, nu kliar det bara lite. Torkade bort allt torkat blod, antar att det var det som kliade extra där under. Runt om där lappen satt var det en upphöjning, lappen satt åt rätt så bra. Nu är den svullnaden borta och jag har bara en röd ring runt som är bruten på flera ställen. Så jag har sovit utan. Sovit...Jag har faktiskt sovit natten som var. Uppe bara 2 gånger. Och känner mig nu pigg.
Nu kan jag se att det är sytt med tråd och inte ihopsatt med klämmor. Det är sammanlagt 11 stygn, 3 mindre där dom från början gjorde hålen för titthål. Och så det som är lite längre. Tycker det ser ut att läka bra, lite rödflammigt men inget alarmerande. Får väl sätta på plåsterlappen igen när jag ska in i duschen nästa gång. Och om 1 vecka ska ju stygnen tas bort. Och på tisdag ska jag till sjukgymnasten.
Idag tänker jag åka till Gislaved och shoppa lite. Inte alls säkert att jag hittar det jag söker men jag får komma ut lite. Dessutom är det kul att bara kolla runt. Kanske jag hittar något till julen. För i år ska jag minsann ha julgran och jag kommer att få ha den uppe ostört, minst 1 månad. Gillar ju julen och all pynt som är till den. Tyvärr har jag ju inte alla tomtar som jag hade innan flytten till Spanien eftersom jag sålde dom. Men det räcker med dom som jag har. Förra gången jag var i Ullared köpte jag hem nya stjärnor till fönstren. Och lite ledljus som är batteridrivna och med timer. Visserligen har jag nu massor av levande ljus men det är ändå mysigt när slingorna är tända. Längtar också efter att få sätta ut ljuset som ska vara utanför.
Fast det som jag längtar mest efter är att få sätta mig ner och sy lite kläder. Ska ju bli gammelfaster 2 gånger om i februari. Och eftersom Jennifer och Kim har tagit reda på könet kommer jag att få börja sy i rosa. Ska bli jättekul.
Nu kan jag se att det är sytt med tråd och inte ihopsatt med klämmor. Det är sammanlagt 11 stygn, 3 mindre där dom från början gjorde hålen för titthål. Och så det som är lite längre. Tycker det ser ut att läka bra, lite rödflammigt men inget alarmerande. Får väl sätta på plåsterlappen igen när jag ska in i duschen nästa gång. Och om 1 vecka ska ju stygnen tas bort. Och på tisdag ska jag till sjukgymnasten.
Idag tänker jag åka till Gislaved och shoppa lite. Inte alls säkert att jag hittar det jag söker men jag får komma ut lite. Dessutom är det kul att bara kolla runt. Kanske jag hittar något till julen. För i år ska jag minsann ha julgran och jag kommer att få ha den uppe ostört, minst 1 månad. Gillar ju julen och all pynt som är till den. Tyvärr har jag ju inte alla tomtar som jag hade innan flytten till Spanien eftersom jag sålde dom. Men det räcker med dom som jag har. Förra gången jag var i Ullared köpte jag hem nya stjärnor till fönstren. Och lite ledljus som är batteridrivna och med timer. Visserligen har jag nu massor av levande ljus men det är ändå mysigt när slingorna är tända. Längtar också efter att få sätta ut ljuset som ska vara utanför.
Fast det som jag längtar mest efter är att få sätta mig ner och sy lite kläder. Ska ju bli gammelfaster 2 gånger om i februari. Och eftersom Jennifer och Kim har tagit reda på könet kommer jag att få börja sy i rosa. Ska bli jättekul.
Så här ser det ut nu
torsdag 1 november 2018
Krypande dagar
Dagarna kryper fram och jag håller på att bli tokig. Men ni ska inte tro att jag sitter still hela tiden, det är liksom inte jag. Jag går här och grejar i vanlig ordning, dock tar allting mycket längre tid. Jag har varit en omgång på vårdcentralen i Smålandsstenar och en omgång på sjukhuset i Värnamo. När jag skulle duscha var jag ju tvungen att ta av mig mitellan. Och fick inte på mig den igen, så krångligt. Var då nere på vårdcentralen här, men inte dom heller fick ihop det som den skulle sitta trots att dom var 2. Så fick ringa ortopeden och komma dit. Även där var dom 2 och försökte trixa ihop det. Dom lyckades efter många om och men. Det känns betydligt bättre i axeln med mitellan men den är ta mig sjutton värdelös att ha...dygnet runt. Armen kommer ut 10 från midjan och jag kan då bara röra själva handen och fingrarna. Förra natten tog jag av mig den igen eftersom jag fick sådan kramp i själva armen och det gjorde grymt ont. Senare under morgonen när jag var klarare i huvudet och inte lika trött fick jag ihop allting själv för denna gången fick jag med mig en beskrivning. Natten som var tog jag bort den igen då armen krampade. Så måste ringa dom idag och höra om det ska vara så och hur illa det är att jag tar bort mitellan för att vila armen.
Jag är väldigt glad över att jag kör en automat, det funkar betydligt bättre än vad jag trodde. Men ska jag någonstans, som att handla igår, måste jag ha med mig någon eftersom jag inte kan stänga dörren själv. Men det ska jag fixa på ett eller annat sätt under dagen, behöver någon slags längre krok.
För 3 dagar sen fick Mias hona bebisar. Tyvärr var 2 av dom dödfödda. Men 2 killar finns där, en korthår och en långhår. Båda röda. Och ni som känner mig vet vag jag tycker om röda katter. Jag tokälskar dom. Och jag fick ett sådant habegär, jag lovar. Har nu varit utan katter i 2 månader. Och sista tiden har saknaden varit framme flera gånger om dagen. Att jag dessutom har sett bilder på en superfin hona i färgen rödsilver gör att tankarna slår knut i skallen på mig. Men nej, inga fler katter. Inga djur alls. Och tur är väl att jag inte har några nu för jag hade haft stora problem med att sköta om dom och allt som hör till. Istället får jag pussa på Mias bebisar korta stunder.
Jag måste göra lite reklam för en av mina kattungeköpare, Lena som har Stenkatten's britter. Hon gör helt ljuvliga kalendrar och vykort. Gå in på hennes sida och kika https://lenajg.blogspot.com/p/butik.html Nästa års kalender finns ute nu att beställa
Jag är väldigt glad över att jag kör en automat, det funkar betydligt bättre än vad jag trodde. Men ska jag någonstans, som att handla igår, måste jag ha med mig någon eftersom jag inte kan stänga dörren själv. Men det ska jag fixa på ett eller annat sätt under dagen, behöver någon slags längre krok.
För 3 dagar sen fick Mias hona bebisar. Tyvärr var 2 av dom dödfödda. Men 2 killar finns där, en korthår och en långhår. Båda röda. Och ni som känner mig vet vag jag tycker om röda katter. Jag tokälskar dom. Och jag fick ett sådant habegär, jag lovar. Har nu varit utan katter i 2 månader. Och sista tiden har saknaden varit framme flera gånger om dagen. Att jag dessutom har sett bilder på en superfin hona i färgen rödsilver gör att tankarna slår knut i skallen på mig. Men nej, inga fler katter. Inga djur alls. Och tur är väl att jag inte har några nu för jag hade haft stora problem med att sköta om dom och allt som hör till. Istället får jag pussa på Mias bebisar korta stunder.
Jag måste göra lite reklam för en av mina kattungeköpare, Lena som har Stenkatten's britter. Hon gör helt ljuvliga kalendrar och vykort. Gå in på hennes sida och kika https://lenajg.blogspot.com/p/butik.html Nästa års kalender finns ute nu att beställa
Så här såg min arm ut för några dagar sedan. Nu är det mycket värre, större delen av överarmen är blå.
Så här ser det ut idag. Gör inte ont, är inte ens öm. Taskiga bilder, men jag fixar inte att fota det själv
lördag 27 oktober 2018
Dagen efter
Då sitter jag här med lagad axel. Förhoppningsvis. Nattens sömn är inget att hurra för, satt/låg i soffan, var väldigt obehagligt. Detta då vänster arm ligger i mitella. Trots att jag hade tagit sömntabletter kunde jag inte somna. Men lyckades till slut, så jag har iallafall sovit nästan 4 timmar.
Det blev ingen titthålsoperation eftersom dom inte kunde fixa allt med det. Det var 3 senor som var av. Så det blev ett snitt. Operationen tog 1 timme och 7 minuter (står i pappret) Skulle vara där 8.30 men fick vänta i 3 timmar eftersom det kom 2 akutfall emellan. Och på fredagar är det typ bara akuta fall eftersom väntetiden är på 3-4 månader. och jag var alltså ett av dom akutfallen. Skit samma, jag har ju fått det gjort. Eftersom jag fick en spruta i halsen som bedövade hela armen skulle jag inte känna någon smärta förrän cirka 11 timmar senare, skulle alltså ha släppt vid 21-tiden igår kväll. Men jag sitter fortfarande och känner av den nere vid tummen. Kände inatt att det släppte i axeln då jag kunde känna min egna rörelse. Och nu på morgonen gör det lite ont, fast mer i överarmen där musklerna är. I själva axeln typ tickar det till emellanåt. MEN, jag har, iallafall just nu mindre ont än innan operationen så det är ju positivt.
Jag ska gå med armen inslagen i 4 veckor. Kommer att bli en utmaning för mig som heter duga. Mamma har fått sätta upp mitt hår både igår kväll och nu på morgonen. Jag har ingenting att ta på mig. Inte ens brorsans tidigare storlek på xxxl kan jag få om mig. Så jag har lånat ett stort linne. Men det har jag planer på att fixa under dagen. Tänker lossa på allt, med hjälp, annars går det inte. Så får jag tråckla igenom något av mina egna linnen och ha det under. Som det är nu trillar den ena tutten ut. Framför allt vill jag ha ett linne under för att banden på mitellan har kardborrband som rivs och sticker mig så det gör ont. Förutom mitellan har jag ju typ en kudde av hård skumgummi så armen hålls ut från kroppen. Och det är ju det som gör att jag inte kan ta på mig något.
Det blev ingen titthålsoperation eftersom dom inte kunde fixa allt med det. Det var 3 senor som var av. Så det blev ett snitt. Operationen tog 1 timme och 7 minuter (står i pappret) Skulle vara där 8.30 men fick vänta i 3 timmar eftersom det kom 2 akutfall emellan. Och på fredagar är det typ bara akuta fall eftersom väntetiden är på 3-4 månader. och jag var alltså ett av dom akutfallen. Skit samma, jag har ju fått det gjort. Eftersom jag fick en spruta i halsen som bedövade hela armen skulle jag inte känna någon smärta förrän cirka 11 timmar senare, skulle alltså ha släppt vid 21-tiden igår kväll. Men jag sitter fortfarande och känner av den nere vid tummen. Kände inatt att det släppte i axeln då jag kunde känna min egna rörelse. Och nu på morgonen gör det lite ont, fast mer i överarmen där musklerna är. I själva axeln typ tickar det till emellanåt. MEN, jag har, iallafall just nu mindre ont än innan operationen så det är ju positivt.
Jag ska gå med armen inslagen i 4 veckor. Kommer att bli en utmaning för mig som heter duga. Mamma har fått sätta upp mitt hår både igår kväll och nu på morgonen. Jag har ingenting att ta på mig. Inte ens brorsans tidigare storlek på xxxl kan jag få om mig. Så jag har lånat ett stort linne. Men det har jag planer på att fixa under dagen. Tänker lossa på allt, med hjälp, annars går det inte. Så får jag tråckla igenom något av mina egna linnen och ha det under. Som det är nu trillar den ena tutten ut. Framför allt vill jag ha ett linne under för att banden på mitellan har kardborrband som rivs och sticker mig så det gör ont. Förutom mitellan har jag ju typ en kudde av hård skumgummi så armen hålls ut från kroppen. Och det är ju det som gör att jag inte kan ta på mig något.
fredag 26 oktober 2018
Operation idag
Äntligen ska jag iväg och få min axel lagad. Eller mina muskler...eller vad dom nu ska göra..Det känns bra att dagen är kommen men jag hoppar inte och skriker wohoo. Hade kanske gjort det lite om jag hade fått sova natten som var, men är så trött nu så jag kan somna ståendes. Om ni förstår vad jag menar. För givetvis visade det sig att jag även är allergisk mot medlet som man tvättar sig med innan en operation. Tog väl knappt 1 timme efter duschen igår kväll, det började klia så jag höll på att bli tokig. Även i hårbotten. Så det var totalt omöjligt att kunna somna, mestadels av natten gick åt att försöka stoppa klådan. Vid 1-tiden var jag uppe och tog 2 allergitabletter. Minskade såpass att jag kunde somna. Men jag vet inte om jag däckade för att jag var så trött. Hela kroppen var rödflammig. Och tråkigt nog ska jag in och ta en dusch med skiten igen om en liten stund. Fast just nu sitter jag med en kopp kaffe. Det fick jag dricka fram till 2 timmar innan jag ska vara där. Och jag ska befinna mig där klockan 8.30
Så idag får ni hålla tummarna på att allting går som planerat.
Utöver det så händer det inte så mycket. All min energi går åt att försöka hålla ihop varje dag. Den sista veckan har jag dessutom nåtts av flera tråkiga besked så även det har gjort mig lite nedstämd. Bara jag blir bra i axeln så ska jag ta nya tag.
Så idag får ni hålla tummarna på att allting går som planerat.
Utöver det så händer det inte så mycket. All min energi går åt att försöka hålla ihop varje dag. Den sista veckan har jag dessutom nåtts av flera tråkiga besked så även det har gjort mig lite nedstämd. Bara jag blir bra i axeln så ska jag ta nya tag.
onsdag 24 oktober 2018
Skitdagar
Äntligen onsdag! Dagarna segar sig fram. Och jag bara väntar på att det ska bli fredag. Axeln gör mer och mer ont för varje dag. I måndags trodde jag nästan att ännu en muskelsena hade gått av, det gjorde så ont att jag bara skrek rakt ut. Fick en sådan smärta så det går inte att beskriva. Och jag gjorde inget speciellt. Satt i soffan och pratade med Mia. Skämdes ju efteråt när det släppte lite. Äter ju nu så många tabletter om dagen så jag blir mätt på dom. Mår illa konstant och jag är hundra procent säker på att det beror på både tabletterna och värken. För dom hjälper inte så mycket, inte nu längre. Igår fick jag hjälp med att bädda rent och städa. Katastrof!!!
Det enda som surrar i min skalle nu är just denna operation. Utan att överdriva så kan jag berätta att jag är livrädd. LIVRÄDD!! Kanske inte för själva operationen. Men för all medicin som jag kommer att få i mig eftersom jag är superallergisk mot morfin. Visserligen är jag ju på sjukhuset och kommer att få hjälp, men ändå. Jag kan inte släppa oron över vad som kan hända. Ska ju även få åka hem samma dag. Och jag räknar med att värken som jag har nu inte är något över vad jag kommer att ha sen efter att dom har rotat i axeln och sytt fast muskelsenorna som har gått av. Jag är så anti mot allt nu.
Det enda som surrar i min skalle nu är just denna operation. Utan att överdriva så kan jag berätta att jag är livrädd. LIVRÄDD!! Kanske inte för själva operationen. Men för all medicin som jag kommer att få i mig eftersom jag är superallergisk mot morfin. Visserligen är jag ju på sjukhuset och kommer att få hjälp, men ändå. Jag kan inte släppa oron över vad som kan hända. Ska ju även få åka hem samma dag. Och jag räknar med att värken som jag har nu inte är något över vad jag kommer att ha sen efter att dom har rotat i axeln och sytt fast muskelsenorna som har gått av. Jag är så anti mot allt nu.
söndag 21 oktober 2018
Operation
Ända sedan i torsdags har jag haft svårt att slappna av. Det efter att ortopeden ringde upp mig. På fredag som kommer ska jag operera axeln. Det var Mikaela som ringde, samma läkare som jag hade när jag var inne akut på akuten och det var även hon som skickade remissen till MR. Hon sa även att det inte bara var en muskelsena som var av utan det var två. Dom skulle höra av sig senare i veckan med mera info och även tiden som jag ska vara där.
I torsdags kväll fick jag även veta att Lena som har Brembo britter gick bort kvällen innan, hon somnade in efter en tids kamp mot sin cancer. Så fruktansvärt tråkigt. Mina tankar går till hennes barn, vet att dom har det jobbigt nu. Styrkekramar till hela familjen.
När jag känner mig så här stressad måste jag bara ha något att göra. Men vad? Har absolut inget att göra här hemma. Så jag gick ner till Mia sent igår eftermiddag och frågade om hon behövde hjälp med något. Så där var vi och pysslade lite. Båda med värk men med hjälp av varandra fixade vi lite iallafall. Så jag hade lite annat att tänka på för en stund iallafall.
I torsdags kväll fick jag även veta att Lena som har Brembo britter gick bort kvällen innan, hon somnade in efter en tids kamp mot sin cancer. Så fruktansvärt tråkigt. Mina tankar går till hennes barn, vet att dom har det jobbigt nu. Styrkekramar till hela familjen.
När jag känner mig så här stressad måste jag bara ha något att göra. Men vad? Har absolut inget att göra här hemma. Så jag gick ner till Mia sent igår eftermiddag och frågade om hon behövde hjälp med något. Så där var vi och pysslade lite. Båda med värk men med hjälp av varandra fixade vi lite iallafall. Så jag hade lite annat att tänka på för en stund iallafall.
torsdag 18 oktober 2018
Svar MR
Jag gillar att man kan ha tillgång till sin journal på 1177.se. Vad jag inte gillar är att jag som privatperson inte har en susning om vad det står. Svaret på min MR kom redan i måndags. Först igår fick jag tag på läkaren, nu en ny som jag ska gå till då den "gamla" jobbar halvtid som chef och alla patienter i Skeppshult får en annan läkare. Bara det fick min stressnivå att öka. Att behöva ta allt från början. Men denna läkaren hade minsann läst på lite i förväg. Och han blev sur för att jag inte hade fått ett svar hem med förklaring och en tid till ortopeden. Hur som helst så skickade han iväg en remiss till ortopeden igår och skrev att det är akut. Då mina problem med axel behövs åtgärdas inom 3 månader. Hmmm. Nu har det gått över 3 månader. Och det enda som kommer att hjälpa mig är en operation.
Tidigare då jag hade fått svaret från vanlig röntgen skrev jag ju att jag hade en muskelskada. Men det är inte bara det. Den stora muskelsenan har gått av helt och dom andra är skadade. Mina värktabletter har ju inte hjälp och han sa igår att det kanske inte var så konstigt. Jag kan känna mig lite bättre men kommer inte att bli av med värken förrän det har åtgärdats med en operation. Ju äldre jag har blivit ju mer har jag blivit rädd för både det ena och det andra. Och en operation är inte något som jag längtar efter. Visserligen är det en titthålsoperation och jag kommer att göra den. Men alltså inget som jag vill göra, gillar inte att bli sövd. Men jag hoppas nu ändå på att det kommer att hända något väldigt snart.
Jag längtar så in i norden på att få göra saker som jag verkligen inte kan nu. Som att sy. Har inte suttit vid symaskinen sedan slutet av maj då fibron satte sig i knäna.Och därefter tog ju axeln med smärta över. Det mesta klarar jag faktiskt med höger arm. Men att bädda med bara höger är knepigt. Fast jag börjar få koll på det också. Man lär sig för varje dag vilka saker jag kan göra och inte, vilka rörelser som jag vågar ge mig in på med vänster. Tur i oturen är iallafall att jag är högerhänt.
Tidigare då jag hade fått svaret från vanlig röntgen skrev jag ju att jag hade en muskelskada. Men det är inte bara det. Den stora muskelsenan har gått av helt och dom andra är skadade. Mina värktabletter har ju inte hjälp och han sa igår att det kanske inte var så konstigt. Jag kan känna mig lite bättre men kommer inte att bli av med värken förrän det har åtgärdats med en operation. Ju äldre jag har blivit ju mer har jag blivit rädd för både det ena och det andra. Och en operation är inte något som jag längtar efter. Visserligen är det en titthålsoperation och jag kommer att göra den. Men alltså inget som jag vill göra, gillar inte att bli sövd. Men jag hoppas nu ändå på att det kommer att hända något väldigt snart.
Jag längtar så in i norden på att få göra saker som jag verkligen inte kan nu. Som att sy. Har inte suttit vid symaskinen sedan slutet av maj då fibron satte sig i knäna.Och därefter tog ju axeln med smärta över. Det mesta klarar jag faktiskt med höger arm. Men att bädda med bara höger är knepigt. Fast jag börjar få koll på det också. Man lär sig för varje dag vilka saker jag kan göra och inte, vilka rörelser som jag vågar ge mig in på med vänster. Tur i oturen är iallafall att jag är högerhänt.
söndag 14 oktober 2018
Kattutställning i Varberg
Igår tog jag en liten utflykt till Varberg. Målet var kattutställning (WCF) Jag skulle egentligen åkt själv eftersom jag hade på känn att det kunde bli jobbigt att vara där en längre stund. Men eftersom Mia också skulle åka tyckte jag det var onödigt att åka i 2 bilar och bestämde mig för att bita ihop. Med allergitabletter och nässpray gick det rätt så bra. Dock känner jag av det betydligt mer just nu med en hals som river och gör ont. Men men, det går över.
Jag kände att jag behövde komma ut lite. Att det blev utställningen beror på att jag visste att Corinne skulle vara med och jag var nyfiken på hennes utveckling. Vilket jag var nöjd med. Lite urvuxen och tunn, annars helt ok. Hon var också den enda Tawalli's som var med. Och massor av långhårsbritter, tror iinte jag har sett så många på en och samma utställning. Tog en hel del bilder och inte bara britter. Men lägger ut bara britter i bloggen. Tog inte så många bilder på korthåren, mest för att jag inte orkade. Utöver det så har jag väl en hel del att tycka om när det gäller britterna överlag som var med igår. Men det håller jag för mig själv.
Jag kände att jag behövde komma ut lite. Att det blev utställningen beror på att jag visste att Corinne skulle vara med och jag var nyfiken på hennes utveckling. Vilket jag var nöjd med. Lite urvuxen och tunn, annars helt ok. Hon var också den enda Tawalli's som var med. Och massor av långhårsbritter, tror iinte jag har sett så många på en och samma utställning. Tog en hel del bilder och inte bara britter. Men lägger ut bara britter i bloggen. Tog inte så många bilder på korthåren, mest för att jag inte orkade. Utöver det så har jag väl en hel del att tycka om när det gäller britterna överlag som var med igår. Men det håller jag för mig själv.
Först ut
Tawalli's Guardian Angel Corinne
Och så några av dom andra
onsdag 10 oktober 2018
Massa trams
Se där ja! Har sovit nästan hela natten med undantag av en kissepaus vid 2-tiden. Tog Pronaxen som jag skrev igår men låg i sängen och glodde på tv större delen av dagen. Ville helst inte sova trots att jag var så trött. Och som tur är har jag Netflix där det hade kommit en ny säsong av en serie som jag gillar. Så det var spännande och avledande. Vid 11-tiden var jag så sugen på pannkakor så jag gjorde en sats. Efter det fortsatte jag att titta på tv. Vid 16-tiden började jag känna mig betydligt bättre. Kände ju av halsbrännan flera gånger, men med flera påsar Samarin fixade jag det. Jag var inte smärtfri men det var iallafall så pass att jag kände mig starkare och på betydligt bättre humör. Började fixa med middagen och i vanlig ordning så har jag inte koll på portioner utan lagar mat till ett helt kompani. Så jag gick ner till min nya granne Mia och bjöd henne på middag. Efter middagen satt vi och tjatade i ett par timmar om skit lort och en massa annan trams. Trevligt med lite sällskap. Mia är uppfödare av brittiskt korthår och långhår, hon köpte sin första britt av mig, även den andra och tredje. Har varit nere hos henne men får svårt med andningen efter bara 20 minuter. Jag gillar verkligen att ha kontakt med mina kattungeköpare. Även om det har varit lite sisåsdär med det sociala sista månaderna på grund av värken.
Jag öppnade ett nytt konto på Instagram. Kunde inte låta bli. Har inte varit särskilt aktiv med kameran men kan följa dom jag vill, och några till. Det är många gånger som jag blir förbluffad över vilka bilder folk sätter ut. Men framför allt fattar jag inte.....jag gör bara inte det. Varför tar men en massa selfies för att sedan förbättra med en massa filter. Bland annat att man ser smalare ut än vad man är i verkligheten. Man lägger ut bilder om träning i samband med maten som då ska vara bra, tar ett kort och visar att man har gått ner massor i vikt. Sen ser man dessa personer i verkligheten, och ja....dom ser likadana ut jämt. Tycker att det är så tramsigt. Kan man inte stå för vem man är eller hur man ser ut? Vad är problemet liksom? Jag skriver inte detta för att jag är avis. Jag gillar verkligen inte bilder på mig själv och jag skulle aldrig hålla på med dessa filter, jag ser ut som jag ser ut, that's it!! Utöver det så är där ju så många tjejer som lägger ut utmanande bilder. Jag tycker verkligen synd om dessa tjejer som behöver bekräftelser på detta viset. För att sen (jag känner några) bli både misshandlade och sexuellt utnyttjade. Men det är ju min åsikt, vilket jag faktiskt tror en del håller med om.
Det här med sexuellt utnyttjande kan jag för övrigt tycka går lite väl för långt. Att en klapp på axeln med orden
-Det gjorde vi bra! Eller en kram med samma mening kan gå så långt som anmälan känns väl inte så bra. Eller för den delen om man är en person, som jag, som gillar att skoja till det, kan få en person att reagera som ofredad är väl nästan samma sak. Det är ju en hel del sådana saker som jag har läst om när det gäller meetoo. Jag om någon skulle kunna hänga ut mig själv, som jag gör nu. Jag om någon har varit sexuellt utnyttjad från att jag var 7 år till att jag var 13 år. Och då inte av främlingar utan av släkt, 2 stycken dessutom. Inget jag har hållit hemligt, dom flesta vet om det. I den åldern när jag berättade detta för mina föräldrar fick jag bara stryk för att jag kom med sådana anklagelser. Först för 15-20 år sedan trodde min mamma mig och har efter det inte haft någon som helst kontakt med dessa personer. Och jag själv har undvikit dom sedan jag var 13 år och kunde ta för mig. När jag någon gång ser dom blir jag bara illamående, dom försöker hälsa och jag, ja, jag bara spottar efter dom för att visa min avsky. Jag har klarat mig efter en massa mardrömmar och prat med psykolog. Men när jag tänker på det nu kokar ilskan inom mig. Tänk att jag som 12-åring försökte ta livet av mig för att slippa dom, komma ifrån dom. Jävla idioter. Fråga mig inte varför jag skriver om detta nu för det vet jag inte. Men jag antar att det var en artikel jag läste igår kväll i samband med några bilder på instagram som triggade igång mig. För hur det än är så är det ju något som jag kommer att leva med tills den dagen jag ligger död och begravd.
Jag öppnade ett nytt konto på Instagram. Kunde inte låta bli. Har inte varit särskilt aktiv med kameran men kan följa dom jag vill, och några till. Det är många gånger som jag blir förbluffad över vilka bilder folk sätter ut. Men framför allt fattar jag inte.....jag gör bara inte det. Varför tar men en massa selfies för att sedan förbättra med en massa filter. Bland annat att man ser smalare ut än vad man är i verkligheten. Man lägger ut bilder om träning i samband med maten som då ska vara bra, tar ett kort och visar att man har gått ner massor i vikt. Sen ser man dessa personer i verkligheten, och ja....dom ser likadana ut jämt. Tycker att det är så tramsigt. Kan man inte stå för vem man är eller hur man ser ut? Vad är problemet liksom? Jag skriver inte detta för att jag är avis. Jag gillar verkligen inte bilder på mig själv och jag skulle aldrig hålla på med dessa filter, jag ser ut som jag ser ut, that's it!! Utöver det så är där ju så många tjejer som lägger ut utmanande bilder. Jag tycker verkligen synd om dessa tjejer som behöver bekräftelser på detta viset. För att sen (jag känner några) bli både misshandlade och sexuellt utnyttjade. Men det är ju min åsikt, vilket jag faktiskt tror en del håller med om.
Det här med sexuellt utnyttjande kan jag för övrigt tycka går lite väl för långt. Att en klapp på axeln med orden
-Det gjorde vi bra! Eller en kram med samma mening kan gå så långt som anmälan känns väl inte så bra. Eller för den delen om man är en person, som jag, som gillar att skoja till det, kan få en person att reagera som ofredad är väl nästan samma sak. Det är ju en hel del sådana saker som jag har läst om när det gäller meetoo. Jag om någon skulle kunna hänga ut mig själv, som jag gör nu. Jag om någon har varit sexuellt utnyttjad från att jag var 7 år till att jag var 13 år. Och då inte av främlingar utan av släkt, 2 stycken dessutom. Inget jag har hållit hemligt, dom flesta vet om det. I den åldern när jag berättade detta för mina föräldrar fick jag bara stryk för att jag kom med sådana anklagelser. Först för 15-20 år sedan trodde min mamma mig och har efter det inte haft någon som helst kontakt med dessa personer. Och jag själv har undvikit dom sedan jag var 13 år och kunde ta för mig. När jag någon gång ser dom blir jag bara illamående, dom försöker hälsa och jag, ja, jag bara spottar efter dom för att visa min avsky. Jag har klarat mig efter en massa mardrömmar och prat med psykolog. Men när jag tänker på det nu kokar ilskan inom mig. Tänk att jag som 12-åring försökte ta livet av mig för att slippa dom, komma ifrån dom. Jävla idioter. Fråga mig inte varför jag skriver om detta nu för det vet jag inte. Men jag antar att det var en artikel jag läste igår kväll i samband med några bilder på instagram som triggade igång mig. För hur det än är så är det ju något som jag kommer att leva med tills den dagen jag ligger död och begravd.
tisdag 9 oktober 2018
Magnetröntgen
Jaha, då sitter jag här!! Klockan är bara 03.30 och jag har varit uppe sedan 1 timme tillbaka. Jag har sådan värk i axeln så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Förutom axeln så går det heller inte att ligga i sängen på grund av värken i höfterna. Allting blev bara tusen gånger värre igår.
Anledningen är att jag var på magnetröntgen av axeln igår. Jag kan verkligen förstå alla dom som har ont av trånga utrymmen. Det var ju knappt att man kom in i det där röret. Men jag har inte ont av det, stör mig inte det minsta. Redan när jag fick lägga mig ner med vänster arm helt rak mot kroppen och ner på britsen kände jag en brännande smärta. Men det var bara 30 sekunder så jag tänkte att det klarar jag, bara att bita ihop. Men se, det var typ bara inställningen. Nästa gång var på 3½ minut. Som var evighetslånga!! Kanske efter en 1½ kände jag sådan smärta att jag började hyperventilera. Men jag bet ihop och tänkte att det är snart slut. Det tog inte lång tid innan tårarna kom. Mer och mer. Till slut gjorde det så ont så jag grät och började få panik på grund av värken. Jag behövde komma ut därifrån, jag klarade inte mer. Tryckte på alarmet som jag hade fått och som jag skulle trycka på om det blev för jobbigt.
Men kameran fortsatte att låta i kanske ytterligare 20 sekunder, långa sekunder innan det slutade och sköterskan frågade vad det var. Nu var jag i upplösningstillstånd, jag grät och hulkade mig. Jag var tvungen att komma ut och få röra på armen från den ställningen som det var i. Hon ville att jag skulle försöka ligga iallafall för minst en till omgång med 3½ minut och då fick jag panik
-Snälla, snälla,snälla!!! Få ut mig härifrån, det går inte!
Och då fick jag komma ut. Hade så ont så jag klarade inte ens att sätta mig upp själv utan hon fick dra upp mig. Fick vila och röra lite på armen i 5 minuter. Bilden som dom fick var kanonbra sa hon och om det nu var så att jag verkligen inte orkade mer så skulle hon inte tvinga mig. Men hon sa att fler bilder ger en större bild på vad det kan vara. Så jag sa att jag skulle försöka igen.
Denna gången fick jag 2 triangelformade kuddar på min högra sida för att jag skulle ligga lite bättre och eventuellt inte ha lika ont. Och det kändes betydligt bättre att ligga lite på sidan. Men jag klarade bara ytterligare 2 omgångar, sen gick det inte mer. Hon ville mer men var ändå nöjd med det som blev då även dessa bilderna blev bra. Så jag tackade för mig och gick därifrån gråtandes. Smärtan ville inte släppa. När jag satte mig i bilen för att köra hem kände jag att jag hade behövt någon annan som körde, bilbältet skavde vid minsta beröring. Så jag fick hålla vänsterarmen mellan bältet och kroppen. I det läget kan jag lova att jag verkligen var glad att jag körde en automat så att jag slapp växla.
Smärtan försvann inte utan blev ju bara värre. Hela armen domnade bort och själva handen svullnade upp. Så jag satt resten av dagen i soffan och kollade på tv. Svårt att somna igår kväll och har då inte sovit mer än 3 timmar. Jag har smörjt in mig, men det är ju inte ok ändå. Har nu inget annat val än att ta Pronaxen igen. Men vill inte ta den förrän senare, vid 7-tiden blir nog bra. För jag måste äta i samband med att jag tar den och just nu får jag inte i mig något ätbart, bara kaffe. Och nu är det bara för mig att vänta in svaret från bilderna. Hoppas att dom får tid till att kolla under denna veckan, vilket sköterskan trodde.
Anledningen är att jag var på magnetröntgen av axeln igår. Jag kan verkligen förstå alla dom som har ont av trånga utrymmen. Det var ju knappt att man kom in i det där röret. Men jag har inte ont av det, stör mig inte det minsta. Redan när jag fick lägga mig ner med vänster arm helt rak mot kroppen och ner på britsen kände jag en brännande smärta. Men det var bara 30 sekunder så jag tänkte att det klarar jag, bara att bita ihop. Men se, det var typ bara inställningen. Nästa gång var på 3½ minut. Som var evighetslånga!! Kanske efter en 1½ kände jag sådan smärta att jag började hyperventilera. Men jag bet ihop och tänkte att det är snart slut. Det tog inte lång tid innan tårarna kom. Mer och mer. Till slut gjorde det så ont så jag grät och började få panik på grund av värken. Jag behövde komma ut därifrån, jag klarade inte mer. Tryckte på alarmet som jag hade fått och som jag skulle trycka på om det blev för jobbigt.
Men kameran fortsatte att låta i kanske ytterligare 20 sekunder, långa sekunder innan det slutade och sköterskan frågade vad det var. Nu var jag i upplösningstillstånd, jag grät och hulkade mig. Jag var tvungen att komma ut och få röra på armen från den ställningen som det var i. Hon ville att jag skulle försöka ligga iallafall för minst en till omgång med 3½ minut och då fick jag panik
-Snälla, snälla,snälla!!! Få ut mig härifrån, det går inte!
Och då fick jag komma ut. Hade så ont så jag klarade inte ens att sätta mig upp själv utan hon fick dra upp mig. Fick vila och röra lite på armen i 5 minuter. Bilden som dom fick var kanonbra sa hon och om det nu var så att jag verkligen inte orkade mer så skulle hon inte tvinga mig. Men hon sa att fler bilder ger en större bild på vad det kan vara. Så jag sa att jag skulle försöka igen.
Denna gången fick jag 2 triangelformade kuddar på min högra sida för att jag skulle ligga lite bättre och eventuellt inte ha lika ont. Och det kändes betydligt bättre att ligga lite på sidan. Men jag klarade bara ytterligare 2 omgångar, sen gick det inte mer. Hon ville mer men var ändå nöjd med det som blev då även dessa bilderna blev bra. Så jag tackade för mig och gick därifrån gråtandes. Smärtan ville inte släppa. När jag satte mig i bilen för att köra hem kände jag att jag hade behövt någon annan som körde, bilbältet skavde vid minsta beröring. Så jag fick hålla vänsterarmen mellan bältet och kroppen. I det läget kan jag lova att jag verkligen var glad att jag körde en automat så att jag slapp växla.
Smärtan försvann inte utan blev ju bara värre. Hela armen domnade bort och själva handen svullnade upp. Så jag satt resten av dagen i soffan och kollade på tv. Svårt att somna igår kväll och har då inte sovit mer än 3 timmar. Jag har smörjt in mig, men det är ju inte ok ändå. Har nu inget annat val än att ta Pronaxen igen. Men vill inte ta den förrän senare, vid 7-tiden blir nog bra. För jag måste äta i samband med att jag tar den och just nu får jag inte i mig något ätbart, bara kaffe. Och nu är det bara för mig att vänta in svaret från bilderna. Hoppas att dom får tid till att kolla under denna veckan, vilket sköterskan trodde.
söndag 7 oktober 2018
Jag lever
Jodå, jag lever fortfarande. Även om jag mer eller mindre känner mig halvdöd dygnet runt. Att vara allergisk mot både det ena eller det andra är pest. Speciellt när det gäller medicin. När jag var på akuten fick jag ju Pronaxen som läkaren var säker på att jag skulle klara. Jomenvisst!!!! Ända sedan jag började med den har jag varit illamående av och till och även klåda. Förra veckan var katastrof. Från onsdagen till och med fredagen var jag så illamående så att jag spydde och var sängliggande under större delen av dagen. På nätterna kunde jag inte sova på grund av klåda och att fötterna levde sitt egna liv. Så jag tog beslutet att sluta med dom, i fredags tog jag den sista. Fortfarande lite klåda under gårdagen men illamåendet var mer eller mindre borta. Dock så uppstod ett annat problem, värken i axeln blev värre och dessutom kom värken i höfterna tillbaka...bara så där. Men jag väljer ändå värken i denna stund, hellre det än att ligga helt utslagen. Har ju även beställt en massa hästbalsam och salvor. Har dock inte provat annat än en slava som heter 911 vilket kändes ok, minskade värken lite. Beställde även ett plåster och har testat det. Men fick ta bort det efter 2 timmar då jag kände att det gjorde ondare. Och när jag tog bort det såg jag att jag inte tålde det, huden där plåstret satt var helt röd och uppsvullen.
Jag har inte varit speciellt social den sista tiden. Orkar helt enkelt inte. Inte heller har jag haft större lust att blogga eftersom jag inte vill gå in på det mest privata.
Jag har inte varit speciellt social den sista tiden. Orkar helt enkelt inte. Inte heller har jag haft större lust att blogga eftersom jag inte vill gå in på det mest privata.
lördag 29 september 2018
Känner mig duktig!
Nu har det gått lite mer än 3 veckor utan katt här hemma. Det känns faktiskt bra, det har gått mycket bättre än vad jag trodde. Saknaden kommer över mig av och till, men det känns ändå bra. Och jag vet med säkerhet om att jag inte kommer att skaffa mig någon mer katt i mitt liv. Om jag bortser från att jag är förkyld så har min andning blivit mycket bättre. Blir jobbigt med andningen efter en liten stund när jag är hos mamma, men det får gå det också. Mitt stora problem nu är ju min axel. Det är så frustrerande att inte kunna använda vänster arm som jag vill. Har ju haft ont i snart 3 månader.
Trots värk och smärta så håller jag på med diverse saker här hemma. Det går helt enkelt inte att låta bli, jag kan inte bara sitta och rulla tummarna. Och nu känner jag mig duktig. Man kan trots allt göra mycket med bara 1 hand. Jag har målat taket i köket och hallen. Det var superskönt att ha gjort det, gick ju och retade mig på det hela tiden. Har även målat taket i vardagsrummet. 4 dagar i rad!!!! Dom 3 första gångerna var katastrof. Med ett litet tråg som jag fixade att hålla själv med vänster arm och en liten roller blev hela taket flammigt. Så jag åkte och köpte ny färg, bra takfärg. Stort tråg och stor roller. Men detta tråget kunde jag inte hålla själv, det blev för tungt och otympligt. Försökte ställa det på en stege men det gick ju inte alls. Så jag fick ta mamma till hjälp att hålla åt mig medan jag målade. Och allting blev bra, jag är supernöjd. Igår så fixade jag till kanterna på väggen där den nya tapeten ska upp. Försökte med slippapper vilket inte alls gick så bra. Är ju rörelser som jag inte fixar med höger hand. Så jag tog min elektriska fotfil vilket gick kanonbra. När jag väl var klar med det så var jag ju bara tvungen att tapetsera. Kollade först med en längd utan klister om jag kunde med en arm och det gick bra. Så nu är även det klart. Och jag kan lova att det är en helt underbar känsla när allting är klart.
Idag är det meningen att det ska bli fint väder. Kanske är det min sista chans att fixa rabatterna runt växthuset. Måste plantera om det jag slängde i förra året, ska ta dom plantorna som ser bra ut. Vilket alltså är planerat. Och så ska jag i jorden med en massa lökar också. Känner mig lite stressad över att jag måste få det gjort. Men vi har haft minus för ett par dagar sedan där till och med bilrutor fick skrapas. Minus är det nu också så får se hur det går idag. Men det blir ju snabbt. Fick mamma till hjälp att ta bort alla tomatplantor och rätta till inne i växthuset. Det som är kvar ute sen är rastgården. Har inte ens varit där ute sen katterna flyttade. Så där är fullt med löv och lite av katternas leksaker. Får se om jag fixar med allt där som jag har tänkt. Klarar dock inte fontänen själv så får be om hjälp med att plocka bort stenarna som är jättetunga. Körsbärsträdet ska grävas upp då det inte blev ett enda löv på det detta året, dog väl antar jag. Ska även ta upp båda flädern som jag mest hade för att få skugga till katterna. Den ena är väl sisådär 3 meter nu. Till våren ska jag sätta ner något annat istället.
Trots värk och smärta så håller jag på med diverse saker här hemma. Det går helt enkelt inte att låta bli, jag kan inte bara sitta och rulla tummarna. Och nu känner jag mig duktig. Man kan trots allt göra mycket med bara 1 hand. Jag har målat taket i köket och hallen. Det var superskönt att ha gjort det, gick ju och retade mig på det hela tiden. Har även målat taket i vardagsrummet. 4 dagar i rad!!!! Dom 3 första gångerna var katastrof. Med ett litet tråg som jag fixade att hålla själv med vänster arm och en liten roller blev hela taket flammigt. Så jag åkte och köpte ny färg, bra takfärg. Stort tråg och stor roller. Men detta tråget kunde jag inte hålla själv, det blev för tungt och otympligt. Försökte ställa det på en stege men det gick ju inte alls. Så jag fick ta mamma till hjälp att hålla åt mig medan jag målade. Och allting blev bra, jag är supernöjd. Igår så fixade jag till kanterna på väggen där den nya tapeten ska upp. Försökte med slippapper vilket inte alls gick så bra. Är ju rörelser som jag inte fixar med höger hand. Så jag tog min elektriska fotfil vilket gick kanonbra. När jag väl var klar med det så var jag ju bara tvungen att tapetsera. Kollade först med en längd utan klister om jag kunde med en arm och det gick bra. Så nu är även det klart. Och jag kan lova att det är en helt underbar känsla när allting är klart.
Idag är det meningen att det ska bli fint väder. Kanske är det min sista chans att fixa rabatterna runt växthuset. Måste plantera om det jag slängde i förra året, ska ta dom plantorna som ser bra ut. Vilket alltså är planerat. Och så ska jag i jorden med en massa lökar också. Känner mig lite stressad över att jag måste få det gjort. Men vi har haft minus för ett par dagar sedan där till och med bilrutor fick skrapas. Minus är det nu också så får se hur det går idag. Men det blir ju snabbt. Fick mamma till hjälp att ta bort alla tomatplantor och rätta till inne i växthuset. Det som är kvar ute sen är rastgården. Har inte ens varit där ute sen katterna flyttade. Så där är fullt med löv och lite av katternas leksaker. Får se om jag fixar med allt där som jag har tänkt. Klarar dock inte fontänen själv så får be om hjälp med att plocka bort stenarna som är jättetunga. Körsbärsträdet ska grävas upp då det inte blev ett enda löv på det detta året, dog väl antar jag. Ska även ta upp båda flädern som jag mest hade för att få skugga till katterna. Den ena är väl sisådär 3 meter nu. Till våren ska jag sätta ner något annat istället.
Så här såg alltså taket ut i köket tidigare
Och nu är det vitt och fint
Jag stortrivs i köket med allt det nya
Väggen som det såg ut innan jag tapetserade
Och så här ser det ut nu. Blev kanonbra med en fondvägg som skiljer sig med allt det andra. Dessutom blev det typ mer "varmt"
Ett tag tänkte jag tapetsera alla väggarna, Men jag gillar dom som är så det får vara kvar
Närbild på hur den nya tapeten ser ut
tisdag 11 september 2018
Värken
Jag tar fram min bloggsida för att blogga. Och så blir jag sittandes framför och bara stirrar in i skärmen. Vad ska jag blogga om? Finns det något intresse alls att läsa om mina dagar nu. Nu när jag inte har några katter hemma att skriva om. För så är det ju, jag har inga katter hemma och har varit "kattfri" under en vecka idag. Hur det känns? Njaaaaa, alltså, jag har inte riktigt hunnit med att känna efter. Men det har jag ju planerat in med allt jag har haft att göra. Just för att jag inte skulle sätta mig ner och bara deppa. Men visst känns det tomt utan. Och det sitter en massa saker i ryggraden som man gör helt automatiskt. Som att stänga ytterdörren efter att man har kollat att ingen sitter vid dörröppningen. Att stänga sovrumsdörren för att inga katter ska gå in där. Kolla in i tvättstugan för att se om jag behöver mocka. Ja, det finns en hel del rutiner som jag behöver lägga om. Men jag måste samtidigt erkänna att det känns bra. Mycket bättre än vad jag trodde att det skulle göra.
Förra måndagen ringde jag till läkaren igen. Nu hade min vanliga läkare kommit tillbaka från sin semester. Jag ringde och gnällde över min värk. Jag krävde att det måste hända något. Att nu måste jag iallafall få någon medicin som är stark och kan hjälpa mig mot värken. Men som jag misstänkte så kunde hon inte ge mig något. Hon sa att risken var för stor att ge mig något ifall jag fick en allergichock och inte hann till akuten. Så, hon skickade en remiss till akuten istället för att jag skulle kunna få medicin så att jag redan var på plats ifall något hände. Så tisdag förmiddag var jag på akuten för detta. Men blev inte alls som jag trodde det skulle bli. Efter att ha kollat min axel så gott hon nu kunde vilket inte gick så bra då jag skrek av smärta sa hon att det inte alls funkade så. Inte hon heller ville försöka sig på att ge mig något. För även om jag befann mig på sjukhuset kunde det gå illa. Istället skrev hon ut Pronaxen som hon var säker på att jag tålde. Men till den medicinen måste jag även ta Omeprazol eftersom jag annars skulle få ont i magen. Hon skulle också skicka en remiss för magnetröntgen för att få riktig koll på musklerna. För väntetiden för att komma till ortopeden är lång. Hon skulle skriva att det var akut och hoppades på att jag inte behövde vänta mer än 2 veckor. Vi får väl se hur det går med det.
Tabletterna som jag äter nu hjälper mig lite, faktiskt. Men inte helt så utöver det smörjer jag med hästsalva. Eller ja, inte jag själv, jag får hjälp av mamma eftersom jag inte orkar smörja in det ordentligt. Har provat med tigerbalsam och jag säger bara det, tigerbalsam kan slänga sig i väggen. Den här hästsalvan ger mycket mer lindring än tigerbalsam. Så efter att jag provade den första gången så har jag varit inne hos mamma 4 gånger om dagen för att hon ska smörja in och massera axeln. Det känns så pass bra så jag har kunnat röra armen lite mer och utan att få så där jätteont. Så nu planerar jag att måla taket i köket.
Förra måndagen ringde jag till läkaren igen. Nu hade min vanliga läkare kommit tillbaka från sin semester. Jag ringde och gnällde över min värk. Jag krävde att det måste hända något. Att nu måste jag iallafall få någon medicin som är stark och kan hjälpa mig mot värken. Men som jag misstänkte så kunde hon inte ge mig något. Hon sa att risken var för stor att ge mig något ifall jag fick en allergichock och inte hann till akuten. Så, hon skickade en remiss till akuten istället för att jag skulle kunna få medicin så att jag redan var på plats ifall något hände. Så tisdag förmiddag var jag på akuten för detta. Men blev inte alls som jag trodde det skulle bli. Efter att ha kollat min axel så gott hon nu kunde vilket inte gick så bra då jag skrek av smärta sa hon att det inte alls funkade så. Inte hon heller ville försöka sig på att ge mig något. För även om jag befann mig på sjukhuset kunde det gå illa. Istället skrev hon ut Pronaxen som hon var säker på att jag tålde. Men till den medicinen måste jag även ta Omeprazol eftersom jag annars skulle få ont i magen. Hon skulle också skicka en remiss för magnetröntgen för att få riktig koll på musklerna. För väntetiden för att komma till ortopeden är lång. Hon skulle skriva att det var akut och hoppades på att jag inte behövde vänta mer än 2 veckor. Vi får väl se hur det går med det.
Tabletterna som jag äter nu hjälper mig lite, faktiskt. Men inte helt så utöver det smörjer jag med hästsalva. Eller ja, inte jag själv, jag får hjälp av mamma eftersom jag inte orkar smörja in det ordentligt. Har provat med tigerbalsam och jag säger bara det, tigerbalsam kan slänga sig i väggen. Den här hästsalvan ger mycket mer lindring än tigerbalsam. Så efter att jag provade den första gången så har jag varit inne hos mamma 4 gånger om dagen för att hon ska smörja in och massera axeln. Det känns så pass bra så jag har kunnat röra armen lite mer och utan att få så där jätteont. Så nu planerar jag att måla taket i köket.
Eftersom jag inte vill ha den vanliga belysningen som alla har i köket har jag satt dit en spotlight. Och då syns det ännu mer att taket behöver målas.
torsdag 6 september 2018
Home sweet home!
Jag började fixa och greja här hemma redan förra veckan. Allting tar ju sådan tid nu, det är rätt så jobbigt att bara hålla på och använda min högra hand. Bebisarna gillade läget, mycket plats och springa runt på då ingenting var i vägen för dom. I tisdags kväll flytta Kian som sista bebis. Så det sista har jag tagit på dessa 2 dagar med många pauser. Har dock fått hjälp, klarar ju inte ens av att sätta upp den nya kökslampan. Som i vanliga fall hade blivit gjort på ett kick. Fick även hjälp med att bära ut allt det gamla till förrådet och monteringen av det nya bordet. Just nu är köket och vardagsrummet mer eller mindre klart. Måste få taket ommålat i köket, det retar gallfeber på mig att inte jag kan göra det.
Tapeterna till vardagsrummet ligger i syrummet och bara väntar på att få komma upp. Ingen har anmält sig frivilligt, och njaaaaa, jag har liksom inte heller frågat någon.
Jag lägger inte ut några bilder på hur det såg ut före. Ni som har varit här vet.
Tapeterna till vardagsrummet ligger i syrummet och bara väntar på att få komma upp. Ingen har anmält sig frivilligt, och njaaaaa, jag har liksom inte heller frågat någon.
Jag lägger inte ut några bilder på hur det såg ut före. Ni som har varit här vet.
fredag 31 augusti 2018
Muskelskada
I måndags fick jag svaret från läkaren om bilderna när jag var på röntgen. Och eftersom jag vet att en del undrar hur det har gått tänkte jag alltså berätta nu. Har bara inte orkat under veckan. Det är ingen artros eller liknande. Det är en muskelskada vilket har gett minskat utrymme för delarna som finns där att kunna röra sig och som då har blivit en inflammation. Dom 2 kortisonsprutorna som jag fick hjälpte ju inte och nu kunde han säga att dom hade gett det på rätt ställe. Eftersom dom inte hjälpte så får jag heller ingen ny. Fick samma medicin som jag fick när jag hade hälsporre men den har inte gett den minsta verkan. Jag skulle behöva betydligt starkare smärtstillande, men som dom flesta av er vet så är jag ju allergisk mot dom flesta mediciner. Läkarna här kan alltså inte hjälpa mig. Så nu är det remiss till ortopeden som gäller och en eventuell operation. Hur lång tid det tar innan jag får en tid har jag ingen aning om med tanke på väntetiden. Men jag ger det 1 vecka till innan jag ringer till dom. Och kommer jag inte in väldigt snart så blir det akuten. Hade jag inte haft kattungar så hade jag åkt in igår kväll för jag höll på att bli tokig av värken.
Det är alltså så illa så jag kan inte ens lyfta upp en kattunge med vänster arm.Jag kan höja den, men då får jag ta hjälp av min högra hand. Jag vill helst inte opereras för jag är livrädd. Men jag vet ju också att jag kan inte gå så här. Alla mina planer går åt skogen just nu vilket retar gallfeber på mig. Resan utomlands nästa vecka blir inte av. För jag har ingen lust att betala och åka när jag inte kan njuta av det. Just nu är jag bara fruktansvärt trött och irriterad, blir jättearg för det minsta. Mina planer att måla taket i köket får jag lägga åt sidan.. Om jag nu inte tar mamma till hjälp som kan hålla tråget medans jag målar med höger. Men det funkar nog inte ändå. Inte heller jag jag tapetsera om den ena väggen i vardagsrummet. Det är så mycket som jag inte fixar nu.
Men jag känner mig själv. Jag vet att jag trots värken inte kan hålla mig still. Kommer ändå att fixa det som går. Men en arm i mitella, för en sådan har jag fått idag. Då har jag armen still mer än att den som nu ändå får vara med av och till på grund av att jag inte tänker på det. Igår plockade jag ihop bebisarnas flyttkassar. Det blev en hel del, varje unge får med sin 2 kassar eftersom jag delar ut leksakerna som finns här. Självklart finns det leksaker kvar, säkert en hel del under soffan. Det blir Kian som får med sig allt som blir kvar eftersom han är den som flyttar sist.
Det är alltså så illa så jag kan inte ens lyfta upp en kattunge med vänster arm.Jag kan höja den, men då får jag ta hjälp av min högra hand. Jag vill helst inte opereras för jag är livrädd. Men jag vet ju också att jag kan inte gå så här. Alla mina planer går åt skogen just nu vilket retar gallfeber på mig. Resan utomlands nästa vecka blir inte av. För jag har ingen lust att betala och åka när jag inte kan njuta av det. Just nu är jag bara fruktansvärt trött och irriterad, blir jättearg för det minsta. Mina planer att måla taket i köket får jag lägga åt sidan.. Om jag nu inte tar mamma till hjälp som kan hålla tråget medans jag målar med höger. Men det funkar nog inte ändå. Inte heller jag jag tapetsera om den ena väggen i vardagsrummet. Det är så mycket som jag inte fixar nu.
Men jag känner mig själv. Jag vet att jag trots värken inte kan hålla mig still. Kommer ändå att fixa det som går. Men en arm i mitella, för en sådan har jag fått idag. Då har jag armen still mer än att den som nu ändå får vara med av och till på grund av att jag inte tänker på det. Igår plockade jag ihop bebisarnas flyttkassar. Det blev en hel del, varje unge får med sin 2 kassar eftersom jag delar ut leksakerna som finns här. Självklart finns det leksaker kvar, säkert en hel del under soffan. Det blir Kian som får med sig allt som blir kvar eftersom han är den som flyttar sist.
torsdag 30 augusti 2018
Besök av veterinären
Idag har vi haft besök av min veterinär. Alla bebisarna fick sin andra vac.spruta, dom blev chippade och besiktigade. Även Sarah blev besiktigad då hon också ska flytta. Allting gick bra, lite gnäll när dom fick sitt chip. Alltså, ALLA tyckte det gjorde jätteont och jisses vad arga dom blev. När det var dax för Ceasar och hon skulle ta honom lade han sig på ryggen och ville busa. Men efter chippet sprang han iväg snabbare än blixten. Det känns i magen att det snart är dax för flytt och att jag sedan inte har några katter alls. Igår klippte jag klorna på alla. Och det var en mindre kamp. Inte ville dom sitta i famnen, dom ville ju busa och leka.
På ett sätt är det ju bra att dom flyttar. Nu, eller ja, det började väl för en vecka sedan bjuder dom mig på gladiatorspel. Dom mäter varandras krafter och. alla vill vinna över alla. När dom sätter igång att jaga varandra så låter det som en hjord elefanter. Och kommer dom bara i närheten av varandra så hoppar dom på den som är framför och kullerbyttor görs överallt. För det mesta mer hoppar dom i luften när dom busar än att dom springer. Och jag får så otroligt många skratt när jag ser vad dom hittar på.
På ett sätt är det ju bra att dom flyttar. Nu, eller ja, det började väl för en vecka sedan bjuder dom mig på gladiatorspel. Dom mäter varandras krafter och. alla vill vinna över alla. När dom sätter igång att jaga varandra så låter det som en hjord elefanter. Och kommer dom bara i närheten av varandra så hoppar dom på den som är framför och kullerbyttor görs överallt. För det mesta mer hoppar dom i luften när dom busar än att dom springer. Och jag får så otroligt många skratt när jag ser vad dom hittar på.
tisdag 28 augusti 2018
Sarahs bebisar 11 veckor
Idag blir dom alltså 11 veckor. Och bara 1 vecka kvar hemma hos mig. Känns väldigt konstigt. Bilder har jag tagit men inte alls så många som jag brukar. Har helt enkelt varken orken eller tålamodet att få dom sitta still så pass länge, på grund av värken. Och inte blir det så mycket till bloggande heller. Bara vikter nu då och lite bilder.
Tim 1631g +256g
Smilla 1544g +142g
Kian 1447g +118g
Sally 1579g +156g
Dino 1588g +192g
Ceasar 1652g +241g
Tim 1631g +256g
Smilla 1544g +142g
Kian 1447g +118g
Sally 1579g +156g
Dino 1588g +192g
Ceasar 1652g +241g
Först ut Sally och några fler bilder på henne då hon fortfarande söker en egen familj
Tim
Smilla
Kian
Dino
Ceasar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)