Ingen utställning

Det är vad jag skulle kunna skriva idag
Skitbil-skitbil-SKITBIL!!!!!!!
Den bara vill inte funka, den har ju kokat dom sista dagarna och vi har inte fått tag på delen. Jag fick ett ja till 90 procent av Charlotte att hon skulle följa med men igår sa hon bara tvärt nej. Jag blev helt tossig på henne. Så i morse började Benny laga bilen, han fick springa upp till John ett par gånger och låna verktyg...för se några sådana har vi ju givetvis inte med oss hit till Spanien. Och efter lite trixande och borrande fixade han bilen.....tillfälligt. Han var ute och körde själv för att kolla om den började koka och vi var ute tillsammans nere i stan bland alla rödljusen för att se om den klarade av att stå still utan att koka. Och det gjorde den......alltså klarade testet.

Dessemellan hade jag panik här hemma. Jag var så ledsen och många tårar har fällts idag. Jag har ju verkligen sett fram emot denna utställningen. Och ni vet hur det är när man verkligen....VERKLIGEN vill något. Och det inte går. Det liksom drar ihop sig i halsen och man får svårt att andas och bara gråter. Jag ringde och försökte med hyrbil med det gick inte för att jag inte har något körkort att visa. Sen hittade vi ett ställe där dom inte bryr sig om det...men där fanns inga bilar lediga. Alltså allting gick emot mig.

Men se....Jag har en underbar och superduktig karl som fixar saker. Han kunde gett fasiken i det, speciellt med tanke på hans händer där eksemet har blommat upp efter sista rundan i Norge och fortfarande inte har gett med sig. Han vet vad det här betyder för mig och jag vet att han tyckte det var jobbigt att se mig så ledsen. Hade han inte varit tvungen att åka till Sverige i morgon bitti på grund av kursen som hans chef har sagt han måste gå på så hade han följt med mig, det hade underlättat allt. Men nu kommer jag iväg trots allt, jag tar det lugnt.

So What....Som Lena  skrev Bakom molnen lyser alltid solen