Tillbaka till livet

Det är så det känns för mig...just nu. Äntligen äntligen så har värken i mina tänder och mun börjat släppa. Nu kan jag både skratta och prata utan att det gör jätteont. Kan inte trycka hårt riktigt än precis där roten är då det fortfarande är infekterat men det är på bättringsvägen iallafall....sköööönt. Och jag får passa på att njuta för den 20:de ska jag tillbaka till tandis och rotfylla en av tänderna och då lär jag ju vara öm...igen. Men det kan ju absolut inte bli så som det har varit den sista tiden. Just nu längtar jag bara efter att jag har tagit klart kuren med penicillin.

Det händer saker här hela tiden, men jag har ju inte orkat sätta mig ner och blogga. Luna kommer att flytta hem igen. Det fungerar inte hos läkaren. Det gick bra dom första 3-4 dagarna men hon gömmer sig hela tiden och nu har hon börjat protestera med att bajsa i soffan och kissa i sängen. Inte bra. Så igår ringde han och jag åkte till Värnamo för att hämta hem henne. Det kanske hade gått om jag hade fått tag i henne men hur mycket jag än lockade så kom hon inte fram. Och det var inte så att jag kunde krypa under sängen för att hämta henne eller något annat liknande. Noop.....hon hade krypit in i ett hål som finns vid diskbänkens slut och där det finns rör och annan skit och en öppning till mellanrummet under golvet där det finns golvvärme.  Det finns inte så mycket att göra för tillfället än att vänta ut henne. Hon har ju varit där tidigare och gömt sig och kommit fram bara när hon ska äta och utföra sina behov. Jag är orolig som bara den. Förhoppningsvis så är hon hemma här till helgen. Jag/vi vet ju att hon är framme när han är på jobbet men då finns ju där ingen som liksom kan ta henne. Jobbigt läge. Och inte kan man locka henne heller med något speciellt då hon aldrig har brytt sig om något så mycket. Och inte har hon heller någon mat som hon gillar extra mycket. Hur som helst så protesterar hon för att hon inte trivs. Detta har ju aldrig hänt här hemma.

I tisdags fick jag ge både Téa och Lillan p-piller. Här ska inte bli några kattungar och absolut inte när dom är så här små. Casper har ju nosat på Téa ett bra tag och nu när jag tog henne vid svansroten så puttade de lilla madamen upp rumpan. Och som inte det var nog....Lillan gör likadant. Jag menar...HALLÅ!!! Lillan är ju bara 4 månader först på söndag. Andra väntar på löp hur länge som helst medan mina går i löp medan dom fortfarande är bebisar. Hur som helst så har båda tjejerna lugnat sig nu och jag kan inte se att Casper springer efter dom och nosar heller. Visserligen hade jag kunnat stänga in tjejerna i rummet men det är inget alternativ för mig. Dom är ju fortfarande så små och inte vill jag stänga in Casper heller. Är rädd att det blir som med Kurt och att tjejerna inte vill veta av han alls sen. Så det blev alltså piller.

Idag får det bli bilder på Téa och Lillan när dom var nyfödda. Här var dom inte så tuffa :)