Dagen efter

Då sitter jag här med lagad axel. Förhoppningsvis. Nattens sömn är inget att hurra för, satt/låg i soffan, var väldigt obehagligt. Detta då vänster arm ligger i mitella. Trots att jag hade tagit sömntabletter kunde jag inte somna. Men lyckades till slut, så jag har iallafall sovit nästan 4 timmar.

Det blev ingen titthålsoperation eftersom dom inte kunde fixa allt med det. Det var 3 senor som var av. Så det blev ett snitt. Operationen tog 1 timme och 7 minuter (står i pappret) Skulle vara där 8.30 men fick vänta i 3 timmar eftersom det kom 2 akutfall emellan. Och på fredagar är det typ bara akuta fall eftersom väntetiden är på 3-4 månader. och jag var alltså ett av dom akutfallen. Skit samma, jag har ju fått det gjort. Eftersom jag fick en spruta i halsen som bedövade hela armen skulle jag inte känna någon smärta förrän cirka 11 timmar senare, skulle alltså ha släppt vid 21-tiden igår kväll. Men jag sitter fortfarande och känner av den nere vid tummen. Kände inatt att det släppte i axeln då jag kunde känna min egna rörelse. Och nu på morgonen gör det lite ont, fast mer i överarmen där musklerna är. I själva axeln typ tickar det till emellanåt. MEN, jag har, iallafall just nu mindre ont än innan operationen så det är ju positivt.

Jag ska gå med armen inslagen i 4 veckor. Kommer att bli en utmaning för mig som heter duga. Mamma har fått sätta upp mitt hår både igår kväll och nu på morgonen. Jag har ingenting att ta på mig. Inte ens brorsans tidigare storlek på xxxl kan jag få om mig. Så jag har lånat ett stort linne. Men det har jag planer på att fixa under dagen. Tänker lossa på allt, med hjälp, annars går det inte. Så får jag tråckla igenom något av mina egna linnen och ha det under. Som det är nu trillar den ena tutten ut. Framför allt vill jag ha ett linne under för att banden på mitellan har kardborrband som rivs och sticker mig så det gör ont. Förutom mitellan har jag ju typ en kudde av hård skumgummi så armen hålls ut från kroppen. Och det är ju det som gör att jag inte kan ta på mig något.

Operation idag

Äntligen ska jag iväg och få min axel lagad. Eller mina muskler...eller vad dom nu ska göra..Det känns bra att dagen är kommen  men jag hoppar inte och skriker wohoo. Hade kanske gjort det lite om jag hade fått sova natten som var, men är så trött nu så jag kan somna ståendes. Om ni förstår vad jag menar. För givetvis visade det sig att jag även är allergisk mot medlet som man tvättar sig med innan en operation. Tog väl  knappt 1 timme efter duschen igår kväll, det började klia så jag höll på att bli tokig. Även i hårbotten. Så det var totalt omöjligt att kunna somna, mestadels av natten gick åt att försöka stoppa klådan. Vid 1-tiden var jag uppe och tog 2 allergitabletter. Minskade såpass att jag kunde somna. Men jag vet inte om jag däckade för att jag var så trött. Hela kroppen var rödflammig. Och tråkigt nog ska jag in och ta en dusch med skiten igen om en liten stund. Fast just nu sitter jag med en kopp kaffe. Det fick jag dricka fram till 2 timmar innan jag ska vara där. Och jag ska befinna mig där klockan 8.30
Så idag får ni hålla tummarna på att allting går som planerat.

Utöver det så händer det inte så mycket. All min energi går åt att försöka hålla ihop varje dag. Den sista veckan har jag dessutom nåtts av flera tråkiga besked så även det har gjort mig lite nedstämd. Bara jag blir bra i axeln så ska jag ta nya tag.

Skitdagar

Äntligen onsdag! Dagarna segar sig fram. Och jag bara väntar på att det ska bli fredag. Axeln gör mer och mer  ont för varje dag. I måndags trodde jag nästan att ännu en muskelsena hade gått av, det gjorde så ont att jag bara skrek rakt ut. Fick en sådan smärta så det går inte att beskriva. Och jag gjorde inget speciellt. Satt i soffan och pratade med Mia. Skämdes ju efteråt när det släppte lite. Äter ju nu så många tabletter om dagen så jag blir mätt på dom. Mår illa konstant och jag är hundra procent säker på att det beror på både tabletterna och värken. För dom hjälper inte så mycket, inte nu längre. Igår fick jag hjälp med att bädda rent och städa. Katastrof!!!

Det enda som surrar i min skalle nu är just denna operation. Utan att överdriva så kan jag berätta att jag är livrädd. LIVRÄDD!! Kanske inte för själva operationen. Men för all medicin som jag kommer att få i mig eftersom jag är superallergisk mot morfin. Visserligen är jag ju på sjukhuset och kommer att få hjälp, men ändå. Jag kan inte släppa oron över vad som kan hända. Ska ju även få åka hem samma dag. Och jag räknar med att värken som jag har nu inte är något över vad jag kommer att ha sen efter att dom har rotat i axeln och sytt fast muskelsenorna som har gått av. Jag är så anti  mot allt nu.

Operation

Ända sedan i torsdags har jag haft svårt att slappna av. Det efter att ortopeden ringde upp mig. På fredag som kommer ska jag operera axeln. Det var Mikaela som ringde, samma läkare som jag hade när jag var inne akut på akuten och det var även hon som skickade remissen till MR. Hon sa även att det inte bara var en muskelsena som var av utan det var två. Dom skulle höra av sig senare i veckan med mera info och även tiden som jag ska vara där.
I torsdags kväll fick jag även veta att Lena som har Brembo britter gick bort kvällen innan, hon somnade in efter en tids kamp mot sin cancer. Så fruktansvärt tråkigt. Mina tankar går till hennes barn, vet att dom har det jobbigt nu. Styrkekramar till hela familjen.

När jag känner mig så här stressad måste jag bara ha något att göra. Men vad? Har absolut inget att göra här hemma. Så jag gick ner till Mia sent igår eftermiddag och frågade om hon behövde hjälp med något. Så där var vi och pysslade lite. Båda med värk men med hjälp av varandra fixade vi lite iallafall. Så jag hade lite annat att tänka på för en stund iallafall.

Svar MR

Jag gillar att man kan ha tillgång till sin journal på 1177.se. Vad jag inte gillar är att jag som privatperson inte har en susning om vad det står. Svaret på min MR kom redan i måndags. Först igår fick jag tag på läkaren, nu en ny som jag ska gå till då den "gamla" jobbar halvtid som chef och alla patienter i Skeppshult får en annan läkare. Bara det fick min stressnivå att öka. Att behöva ta allt från början. Men denna läkaren hade minsann läst på lite i förväg. Och han blev sur för att jag inte hade fått ett svar hem med förklaring och en tid till ortopeden. Hur som helst så skickade han iväg en remiss till ortopeden igår och skrev att det är akut. Då mina problem med axel behövs åtgärdas inom 3 månader. Hmmm. Nu har det gått över 3 månader. Och det enda som kommer att hjälpa mig är en operation.

Tidigare då jag hade fått svaret från vanlig röntgen skrev jag ju att jag hade en muskelskada. Men det är inte bara det. Den stora muskelsenan har gått av helt och dom andra är skadade. Mina värktabletter har ju inte hjälp och han sa igår att det kanske inte var så konstigt. Jag kan känna mig lite bättre men kommer inte att bli av med värken förrän det har åtgärdats med en operation. Ju äldre jag har blivit ju mer har jag blivit rädd för både det ena och det andra. Och en operation är inte något som jag längtar efter. Visserligen är det en titthålsoperation och jag kommer att göra den. Men alltså inget som jag vill göra, gillar inte att bli sövd. Men jag hoppas nu ändå på att det kommer att hända något väldigt snart.

Jag längtar så in i norden på att få göra saker som jag verkligen inte kan nu. Som att sy. Har inte suttit vid symaskinen sedan slutet av maj då fibron satte sig i knäna.Och därefter tog ju axeln med smärta över. Det mesta klarar jag faktiskt med höger arm. Men att bädda med bara höger är knepigt. Fast jag börjar få koll på det också. Man lär sig för varje dag vilka saker jag kan göra och inte, vilka rörelser som jag vågar ge mig in på med vänster. Tur i oturen är iallafall att jag är högerhänt.

Kattutställning i Varberg

Igår tog jag en liten utflykt till Varberg. Målet var kattutställning (WCF) Jag skulle egentligen åkt själv eftersom jag hade på känn att det kunde bli jobbigt att vara där en längre stund. Men eftersom Mia också skulle åka tyckte jag det var onödigt att åka i 2 bilar och bestämde mig för att bita ihop. Med allergitabletter och nässpray gick det rätt så bra. Dock känner jag av det betydligt mer just nu med en hals som river och gör ont. Men men, det går över.

Jag kände att jag behövde komma ut lite. Att det blev utställningen beror på att jag visste att Corinne skulle vara  med och jag var nyfiken på hennes utveckling. Vilket jag var nöjd med. Lite urvuxen och tunn, annars helt ok. Hon var också den enda Tawalli's som var med. Och massor av långhårsbritter, tror iinte jag har sett så många på en och samma utställning. Tog en hel del bilder och inte bara britter. Men lägger ut bara britter i bloggen. Tog inte så många bilder på korthåren, mest för att jag inte orkade. Utöver det så har jag väl en hel del att tycka om när det gäller britterna överlag som var med igår. Men det håller jag för mig själv.

Först ut

Tawalli's Guardian Angel Corinne

Och så några av dom andra

Massa trams

Se där ja! Har sovit nästan hela natten med undantag av en kissepaus vid 2-tiden. Tog Pronaxen som jag skrev igår men låg i sängen och glodde på tv större delen av dagen. Ville helst inte sova trots att jag var så trött. Och som tur är har jag Netflix där det hade kommit en ny säsong av en serie som jag gillar. Så det var spännande och avledande. Vid 11-tiden var jag så sugen på pannkakor så jag gjorde en sats. Efter det fortsatte jag att titta på tv. Vid 16-tiden började jag känna mig betydligt bättre. Kände ju av halsbrännan flera gånger, men med flera påsar Samarin fixade jag det. Jag var inte smärtfri men det var iallafall så pass att jag kände mig starkare och på betydligt bättre humör.  Började fixa med middagen och i vanlig ordning  så har jag inte koll på portioner utan lagar mat till ett helt kompani. Så jag gick ner till min nya granne Mia och bjöd henne på middag. Efter middagen satt vi och tjatade i ett par timmar om skit lort och en massa annan trams. Trevligt med lite sällskap. Mia är uppfödare av brittiskt korthår och långhår, hon köpte sin första britt av mig, även den andra och tredje. Har varit nere hos henne men får svårt med andningen efter bara 20 minuter. Jag gillar verkligen att ha kontakt med mina kattungeköpare. Även om det har varit lite sisåsdär med det sociala sista månaderna på grund av värken.

Jag öppnade ett nytt konto på Instagram. Kunde inte låta bli. Har inte varit särskilt aktiv med kameran men kan följa dom jag vill, och några till. Det är många gånger som jag blir förbluffad över vilka bilder folk sätter ut. Men framför allt fattar jag inte.....jag gör bara inte det. Varför tar men en massa selfies för att sedan förbättra med en massa filter. Bland annat att man ser smalare ut än vad man är i verkligheten. Man lägger ut bilder om träning i samband med maten som då ska vara bra, tar ett kort och visar att man har gått ner massor i vikt. Sen ser man dessa personer i verkligheten, och ja....dom ser likadana ut jämt. Tycker att det är så tramsigt. Kan man inte stå för vem man är eller hur man ser ut? Vad är problemet liksom? Jag skriver inte detta för att jag är avis. Jag gillar verkligen inte bilder på mig själv och jag skulle aldrig hålla på med dessa filter, jag ser ut som jag ser ut, that's it!! Utöver det så är där ju så många tjejer som lägger ut utmanande bilder. Jag tycker verkligen synd om dessa tjejer som behöver bekräftelser på detta viset. För att sen (jag känner några) bli både misshandlade och sexuellt utnyttjade. Men det är ju min åsikt, vilket jag faktiskt tror en del håller med om.

Det här med sexuellt utnyttjande kan jag för övrigt tycka går lite väl för långt. Att en klapp på axeln med orden
-Det gjorde vi bra! Eller en kram med samma mening kan gå så långt som anmälan känns väl inte så bra. Eller för den delen om man är en person, som jag, som gillar att skoja till det, kan få en person att reagera som ofredad är väl nästan samma sak. Det är ju en hel del sådana saker som jag har läst om när det gäller meetoo. Jag om någon skulle kunna hänga ut mig själv, som jag gör nu. Jag om någon har varit sexuellt utnyttjad från att jag var 7 år till att jag var 13 år. Och då inte av främlingar utan av släkt, 2 stycken dessutom. Inget jag har hållit hemligt, dom flesta vet om det. I den åldern när jag berättade detta för mina föräldrar fick jag bara stryk för att jag kom med sådana anklagelser. Först för 15-20 år sedan trodde min mamma mig och har efter det inte haft någon som helst kontakt med dessa personer. Och jag själv har undvikit dom sedan jag var 13 år och kunde ta för mig. När jag någon gång ser dom blir jag bara illamående, dom försöker hälsa och jag, ja, jag bara spottar efter dom för att visa min avsky. Jag har klarat mig efter en massa mardrömmar och prat med psykolog. Men när jag tänker på det nu kokar ilskan inom mig. Tänk att jag som 12-åring försökte ta livet av mig för att slippa dom, komma ifrån dom. Jävla idioter. Fråga mig inte varför jag skriver om detta nu för det vet jag inte. Men jag antar att det var en artikel jag läste igår kväll i samband med några bilder på instagram som triggade igång mig. För hur det än är så är det ju något som jag kommer att leva med tills den dagen jag ligger död och begravd.

Magnetröntgen

Jaha, då sitter jag här!! Klockan är bara 03.30 och jag har varit uppe sedan 1 timme tillbaka. Jag har sådan värk i axeln så jag vet inte vart  jag ska ta vägen. Förutom axeln så går det heller inte att ligga i sängen på grund av värken i höfterna.  Allting blev bara tusen gånger värre igår.

Anledningen är att jag var på magnetröntgen av axeln igår. Jag kan verkligen förstå alla dom som har ont av trånga utrymmen. Det var ju knappt att man kom in i det där röret. Men jag har inte ont av det, stör mig inte det minsta. Redan när jag fick lägga mig ner med vänster arm helt rak mot kroppen och ner på britsen kände jag en brännande smärta. Men det var bara 30 sekunder så jag tänkte att det klarar jag, bara att bita ihop. Men se, det var typ bara inställningen. Nästa gång var på 3½ minut. Som var evighetslånga!! Kanske efter en 1½ kände  jag sådan smärta att jag började hyperventilera. Men jag bet ihop och tänkte att det är snart slut. Det tog inte lång tid innan tårarna kom. Mer och mer. Till slut gjorde det så ont så jag grät och började få panik på grund av värken. Jag behövde komma ut därifrån, jag klarade inte mer. Tryckte på alarmet som jag hade fått och som jag skulle trycka på om det blev för jobbigt.

Men kameran fortsatte att låta i kanske ytterligare 20 sekunder, långa sekunder innan det slutade och sköterskan frågade vad det var. Nu var jag i upplösningstillstånd, jag grät och hulkade mig. Jag var tvungen att komma ut och få röra på armen från den ställningen som det var i. Hon ville att jag skulle försöka ligga iallafall för minst en till omgång med 3½ minut och då fick jag panik
-Snälla, snälla,snälla!!! Få ut mig härifrån, det går inte!
Och då fick jag komma ut. Hade så ont så jag klarade inte ens att sätta mig upp själv utan hon fick dra upp mig. Fick vila och röra lite på armen i 5 minuter. Bilden som dom fick var kanonbra sa hon och om det nu var så att jag verkligen inte orkade mer så skulle hon inte tvinga mig. Men hon sa att fler bilder ger en större bild på vad det kan vara. Så jag sa att jag skulle försöka igen.

Denna gången fick jag 2 triangelformade kuddar på min högra sida för att jag skulle ligga lite bättre och eventuellt inte ha lika ont. Och det kändes betydligt bättre att ligga lite på sidan. Men jag klarade bara ytterligare 2 omgångar, sen gick det inte mer. Hon ville mer men var ändå nöjd med det som blev då även dessa bilderna blev bra. Så jag tackade för mig och gick därifrån gråtandes. Smärtan ville inte släppa. När jag satte mig i bilen för att köra hem kände jag att jag hade behövt någon annan som körde, bilbältet skavde vid minsta beröring. Så jag fick hålla vänsterarmen mellan bältet och kroppen. I det läget kan jag lova att jag verkligen var glad att jag körde en automat så att jag slapp växla.

Smärtan försvann inte utan blev ju bara värre. Hela armen domnade bort och själva handen svullnade upp. Så jag satt resten av dagen i soffan och kollade på tv. Svårt att somna igår kväll och har då inte sovit mer än 3 timmar. Jag har smörjt in mig, men det är ju inte ok ändå. Har nu inget annat val än att ta Pronaxen igen. Men vill inte ta den förrän senare, vid 7-tiden blir nog bra. För jag måste äta i samband med att jag tar den och just nu får jag inte i mig något ätbart, bara kaffe. Och nu är det bara för mig att vänta in svaret från bilderna. Hoppas att dom får tid till att kolla under denna veckan, vilket sköterskan trodde.

Jag lever

Jodå, jag lever fortfarande. Även om jag mer eller mindre känner mig halvdöd dygnet runt. Att vara allergisk mot både det ena eller det andra är pest. Speciellt när det gäller medicin. När jag var på akuten fick jag ju Pronaxen som läkaren var säker på att jag skulle klara. Jomenvisst!!!! Ända sedan jag började med den har jag varit illamående av och till och  även klåda. Förra veckan var katastrof. Från onsdagen till och med fredagen var jag så illamående så att jag spydde och var sängliggande under större delen av dagen. På nätterna kunde jag inte sova på grund av klåda och att fötterna levde sitt egna liv. Så jag tog beslutet att sluta med dom, i fredags tog jag den sista. Fortfarande lite klåda under gårdagen men illamåendet var mer eller mindre borta. Dock så uppstod ett annat problem, värken i axeln blev värre och dessutom kom värken i höfterna tillbaka...bara så där. Men jag väljer ändå värken i denna stund, hellre det än att ligga helt utslagen. Har ju även beställt en massa hästbalsam och salvor. Har dock inte provat annat än en slava som heter 911 vilket kändes ok, minskade värken lite. Beställde även ett plåster och har testat det. Men fick ta bort det efter 2 timmar då jag kände att det gjorde ondare. Och när jag tog bort det såg jag att jag inte tålde det, huden där plåstret satt var helt röd och uppsvullen.
Jag har inte varit speciellt social den sista tiden. Orkar helt enkelt inte. Inte heller har jag haft större lust att blogga eftersom jag inte vill gå in på det mest privata.