Och givetvis är det söndag. För mig den tråkigaste dagen i veckan. Jag vet inte varför det är så men så har det alltid varit. I vanlig ordning är jag uppe tidigt, idag kl.05.00 Benny ligger fortfarande och sover, klockan är 9.00 och jag kan känna mig lite avis att jag inte kan sova själv. Men så är det ju och har väl alltid varit. Jag är alltid uppe vid 5-tiden. Ytterst sällan, kanske 1-2 gånger i månaden att jag sover till 7.00 Brukar iallafall försöka somna om och ligger med andra ord kvar. Men det funkar aldrig.
Mina dagar flyter ju på precis som innan jag fick veta att jag har cancer. Så jag borde ju inte känna så här. Att varje dag är en pina där jag inte har något att göra. Dammsuga och plocka undan tvätt.....det är väl i stort sätt det enda jag göra. Skillnaden är att jag kan inte sätta mig i bilen och åka iväg någonstans. Fast igår fick jag faktiskt köra till Smålandsstenar när vi skulle handla. Benny tyckte väl synd om mig, men framför allt ville han väl ha mig till att sluta tjata om det. Och jag tycker synd om honom, det jag pratar om mest är ju den här cancern som jag har. Och nu pratar jag ju om strålningen eftersom det är lite nervöst för mig.
Imorgon ska jag åka till Jönköping och få min första strålning. Och jag ska vara där hela veckan från måndag till fredag och få strålning varje dag. Sen får jag åka hem på fredagen och vara hemma under helgen för att måndagen därpå åka till Jönköping igen och återigen få strålning i 5 dagar. Meningen var att jag skulle bo på patienthotell men det gjorde mig skitstressad. Det tar minst 20 minuter att ta sig till sjukhuset. Så jag ringde till dom i fredags och frågade om jag inte kunde få bo på avdelningen istället. Patienthotellet skulle ju vara gratis för mig men jag betalar hellre 120:-/dagen och då vet jag att jag har hjälp till hands dygnet runt. Enligt läkaren skulle det ta 3-4 dagar innan jag blev riktigt dålig av strålningen med illamående och kräkningar. Och det hade varit skitjobbigt att befinna sig på hotellet då och inte ha hjälp till hands. Jag tror ni förstår vad jag menar. Sköterskan som jag pratade med var förvånad att jag inte ringde om det samma dag. Hon sa att av 10 personer som blir erbjudna hotellet är det 8 personer som vill vara på sjukhuset istället. Så jag slipper ha ångest över att jag kanske är löjlig. Hur som helst så kändes det kanon, blev så glad för det så det kom några tårar.
Födelsedagsbarnen. Grattis Oliver och Elwin. Älskar er!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Här kan du lämna dina tassavtryck