Dino

Det kändes väldigt konstigt att komma upp imorse och att Dino inte var här. Har sovit dåligt som bara den inatt. Först kunde jag inte somna, och när jag väl somnade så drömde jag om Dino och vaknade flera gånger med ett ryck. Dino var och förblir våran älskling, han har gett oss så mycket under åren som har gått.


Den 23 mars 2004 så var vi och hämtade Dino, och då var han precis fyllda 4 månader. Både jag och Benny tyckte att han hade urläcker färg, men vi förstod inte att den var så ovanlig bland britter. Dino var en väldigt pratglad kizze, och talade alltid om när han ville att man skulle gosa med honom. Dino var också den enda som sa "mamma" Faktiskt lät det så många många gånger när han jamade. Och Dino var den enda som kunde viska fram sitt mjau. Det började redan när han var liten. Som sagt, väldigt pratglad, och när man sa att han skulle vara tyst så kom mjauet som en viskning, och har så gjort alla åren när man sa till honom att vara tyst. När han var 10 månader så blev han kastrat. Vi ville inte ha en fertil hane, och visste fortfarande inte mycket varken om färgen eller om rasen Brittiskt korthår.


I samma veva flyttade flyttade vi ut på landet, och där fick katterna vara ute fritt. Och det var här det hände.....3 veckor innan han fyllde 1 år. Han skadade sig svårt. Vad som egentligen hände får vi aldrig veta, men veterinären sa att det INTE  var en olycka där han kunde ha blivit påkörd av en bil för då hade skadan sett annorlunda ut. Alla hans trampdynor vid klorna var liksom nerslipade, och den som dom har som extra lite längre bak på framtassen var helt borta.....sönderskrapad. Han hade ett jack i munnen där den ena framtanden troligtvis hade slagit in, och just den tanden var sönder.På insidan av sina lår var han svullen och färgerna där skiftade i lila, blått och rött, och han hade svårt att röra sig. Vi åkte akut till Slöinge djursjukhus där han blev undersökt och röntgad. Röntgen visade att hans bäckenben var brutet och att den flisan av benet hade hamnat i hans vänstra skinka. Det var något som tyvärr inte kunde åtgärdas ens med en operation. Vi fick då bara veta att det kunde bli värre med året just där och att det med all säkerhet skulle bildas artros.


Åren gick och Dino visade inte att han hade några som helst besvär med detta. Men för cirka 3 år sedan började han visa annorlunda beteende. Det började när det blev kallt ute och han började slicka sig just där som veterinären visade att benflisen satt. Det hände inte varje dag, och visade sig mest när han stod lutad vid maten. Då kunde han få ryck och springa ifrån, som om han försökte springa ifrån smärtan. När det sedan blev varmare ute så blev han mycket bättre och visade ingenting av någon smärta alls. Tills det blev kallt/vinter igen. Och nu hade det blivit värre. Förra året så var det riktigt illa, så pass att vi var med honom hos veterinären igen. Han fick då medicin Metacam, en medicin som tyvärr satte sig på lever och njure, och som kunde få honom att öka i vikt. Jag skulle ge honom en dos och sedan minska efter hand, men det gick inte. Så fort jag minskade så hade han ont igen. Och efter att ha fått behandling med 4 omgångar flaskor Metacam så hjälpte inte det längre. Veterinären ville inte skriva ut mer medicin då han hade gått på det länge och då han verkade vara immun mot den nu. Dessutom så hade han ökat i vikt, vilket inte heller var så bra. 


Vi förstod att detta kunde vara hans sista sommar, men ville väl kanske inte ta det till oss riktigt. Vi såg att han blev sämre varje dag nu under sommaren. Han låg och sov mycket mer än vad han brukade göra, och när han väl var vaken så var han aggressiv mot alla som kom för nära honom. Jag tror att han tyckte att det var den som kom honom nära som orsakade smärtan som han hade. Han älskade att hoppa upp till mig i fåtöljen och kunde ligga länge för att jag skulle gosa med honom. Han kom nu också, men kunde inte ligga längre än kanske 5 minuter. Och för cirka 10 dagar sedan började han markera. Han brydde sig inte om ifall att vi satt och såg det....han markerade ändå.


Igår morse var han "som vanligt" Han gav sig på Fjodor så jag stängde in honom i rummet tills han hade lugnat sig. Han blev ledsen och jamade så jag släppte ut honom igen. Och han hann inte mer än ut förrän han gav sig på Milla, och då stängde jag in honom igen i ett par timmar. Under tiden så hade jag besök, och Christina gosade med katterna och fick även se en skymt av Dino som låg bakom dataskärmen......hans favoritställe. När hon hade gått så kom han fram och var på väg till vardagsrummet....och det var då det hände. Hans bakben ville inte riktigt följa med honom. Han vinglade med dom som om han vore full. Något som han tyckte var jobbigt för han lade sig ner direkt och slickade sig på skinkan. 


Jag kände direkt att nu var det dags. Ringde till Benny och sa att han var tvungen att komma hem, för nu visade Dino att han inte orkade längre. Ringde veterinären som frågade om jag ville vänta tills efter helgen. Men det ville jag inte, jag ville inte se honom så här en hel helg och veta att han lider så. Benny trodde nog först inte att det var så farligt som jag hade sagt i telefon, men när han kom hem så försökte jag få Dino till att gå. Han tog då bara ett par steg och sedan vinglade han ihop igen. Då sa även Benny att det var dags. För vi har som sagt förstått, men har också sagt att när Dino visar att han inte orkar längre så skulle han få somna in.


Åkte in till veterinären i Värnamo. Där hade dom dragit för i rummet så det var lite mörkt och så hade dom tänt ett ljus. Benny klarade inte av att följa med in och ta ett sista farväl av honom innan han somnade så jag satt där själv med honom i famnen. Och han klamrade fast sig, den ena framtassen  vid sidan av mig mot ryggen och den andra upp mot mitt bröst. Han låg som en liten bebis i min famn. Efter ett tag kom då veterinären in och frågade om jag ville vara med eller om jag ville lämna honom. Jag ville vara med, jag ville vara där för honom när han somnade in. Tårarna sprutade när hon gav honom sprutan i magen. Han låg fortfarande i min famn, och där höll jag honom tills han hjärta stannade. Det var grymt jobbigt, går inte ens att förklara i ord....men samtidigt så visste jag att nu så slapp han att ha det ont.


Men vad hjälper den trösten just nu. Ingenting. Jag vet att han inte finns längre, men tycker ändå att jag hör honom jama. Katterna här hemma har letat efter honom...speciellt Milla. Dino var ju hennes ögonsten.......trots att han gav henne mer än en omgång emellanåt. Men jag tror att dom vet. Innan vi åkte till Värnamo så låg Dino i vardagsrummet. Alla katterna, utan bebisarna då, var framme vid han och luktade på honom. Det var som om dom kunde lukta sig till att han var jättedålig....och jag tror, vill tro, att dom tog farväl av honom. Dino hade en stor plats i mitt hjärta och kommer alltid att ha det.