Under morgonen idag blev jag uppringd från sjukhuset i Jönköping. Faktum är att jag stod med mobilen i handen för jag skulle själv ringa till dom och fråga om tabletterna som jag tar. Mår ju inte riktigt bra av dom och ville veta ifall jag kunde sluta att ta dom. Men dom hann alltså före mig.
Förra torsdagen gjordes det ju en ny bronoskopi på mig, något som brukar ta 3 veckor innan dom är klara med svaret. Han sa ju redan då att han skulle skynda på svaret eftersom det var akut och att det kunde ta 10-14 dagar. Det tog alltså bara 1 vecka, blev klart igår. Och i onsdags var jag ju och gjorde ny magnetröntgen av huvudet, även det med förtur på svar. Tog alltså bara 2 dagar. Och imorse ringde dom alltså.
Nu vet dom att det är småcellig cancer. Och det är detsamma i huvudet där det fanns 7 mindre av dom. Jag har inte pratat med läkaren idag så jag har inte riktigt all info, har bara googlat på det. Och ska man tro det som står så är det svårt att behandla. Hur som helst så ska jag vara i Jönköping på måndag. Träffa och prata med läkaren och efter det påbörja min behandling, även det på måndag. Ska ligga med någon slags dropp, vet inget mer just nu. En behandling som helt plötsligt var akut att börja med.
Jag har under hela förmiddagen varit så otroligt ledsen, tårarna rinner med jämna mellanrum. Jag är glad att behandlingen kommer igång. Men tankarna surrar ju, det kanske inte kommer att gå. Och jag kommer att kämpa, vill inte alls dö...inte än. Men som sagt, tankarna finns där iallafall.
Välkommen till min blogg.
fredag 29 november 2019
söndag 24 november 2019
Jag är kändis!!!
För 1½ månad sedan blev jag kontaktad via mail av en kille som heter Filip. Kopierar det som han skrev till mig.
Hej Lotta!
Jag heter Filip och är redaktör på Viktklubb. Vi har med glädje kunnat följa din resa via dina inlägg på Facebook och är mäkta imponerade!
Så pass imponerade att vi tror du skulle vara en perfekt inspiration till andra människor som vill göra samma resa som du. Vi tror att din drivkraft kan sprida sig till fler!
Därför skulle vi väldigt gärna intervjua dig så du kan dela med dig av dina tankar och visa upp ditt resultat. Vad tror du om det?
Återkom gärna till mig här på Facebook vid intresse, så bokar vi in en tid för en telefonintervju.
Tusen tack på förhand för återkoppling! Mvh, Filip på Viktklubb
Av bara farten så trodde jag att det var spam på ett eller annat sätt. Jag menar.....HUR hittade han just mig av alla som är medlemmar på Viktklubb. Viktklubb där jag alltså loggar allting jag äter varje dag sedan i februari. Jag har varit på väg, helt ärligt att inte vara med redan i somras då pengarna tryter för mig. Men jag anmälde mig istället för 1 års abonnemang då det blev lite billigare för mig att vara med. Har varit inne och "kladdat" lite i deras mötesplats. För givetvis är jag ju stolt som fasiken över vad jag har åstadkommit. Att gå ner 25kg tar på krafterna ibland. Men bara ibland och det är när jag blir så där otroligt godis och glassugen. Jag har lyckats hålla mig ifrån ändå. Förutom då dom 8 veckorna när jag fick mitt cancerbesked. Då jag kände att det liksom kunde kvitta. Men sen så tog jag ju och satte igång igen och det gick kanon. Att komma under 70kg som jag gjorde för cirka 4 veckor sedan gjorde mig verkligen stolt över mig själv.
Hur som helst så svarade jag på mailet från denna Filip. Och det var alltså på riktigt. Fast det spelade ingen roll för mig just då för jag var fortfarande tveksam. Jag av alla!!!! Han ville alltså intervjua mig. Och helt ärligt, jag trodde fortfarande att det var spam allt rörde sig om. Men nu var det ju så att jag har absolut inget att dölja angående mig vikt så ville han fråga något och få svar så skulle han få det. Och det var inget spam.
Varje morgon går jag in på Aftonbladets sida för att hålla mig uppdaterad om vad som händer. I morse när jag kollade var det plötsligt någon som dök upp som jag kände. Alltså, jag fattade inte direkt att det där är ju jag. Och jag hade inte fattat under intervjun att jag skulle vara med i Aftonbladet. (Du får skrolla neråt till mitten ungefär om du vill se)Så det var en trevlig överraskning. Där länkar dom även till Viktklubben och hela intervjun med mig.
Givetvis gör jag lite reklam för Viktklubben nu. Men jag rekommenderar på riktigt allt som dom har att erbjuda. Massor av kanongoda recept. Och om man på fullaste allvar vill gå ner i vikt så är Viktklubb kanonbra eftersom man kan räkna ut precis hur många kalorier man får i sig. Varierad mat och få kolla på allt som är gott men billigt i just kalorier. Mycket av grönsakerna och frukterna har jag aldrig ens smakat innan jag gick med. Jag var ju som sagt med för 2 år sedan också. Och när jag hade nått målvikten slutade jag räkna. Och det tog bara 2 år att komma upp i nästan samma vikt igen. Men man ska aldrig ge upp. Och som jag sa under intervjun.. "Gör detta för din egna skull, inte för andras"
Och sista men inte minst. Är just du intresserad av att testa, gör det!!!! Inte för andras skull utan för din egna.
Hej Lotta!
Jag heter Filip och är redaktör på Viktklubb. Vi har med glädje kunnat följa din resa via dina inlägg på Facebook och är mäkta imponerade!
Så pass imponerade att vi tror du skulle vara en perfekt inspiration till andra människor som vill göra samma resa som du. Vi tror att din drivkraft kan sprida sig till fler!
Därför skulle vi väldigt gärna intervjua dig så du kan dela med dig av dina tankar och visa upp ditt resultat. Vad tror du om det?
Återkom gärna till mig här på Facebook vid intresse, så bokar vi in en tid för en telefonintervju.
Tusen tack på förhand för återkoppling! Mvh, Filip på Viktklubb
Av bara farten så trodde jag att det var spam på ett eller annat sätt. Jag menar.....HUR hittade han just mig av alla som är medlemmar på Viktklubb. Viktklubb där jag alltså loggar allting jag äter varje dag sedan i februari. Jag har varit på väg, helt ärligt att inte vara med redan i somras då pengarna tryter för mig. Men jag anmälde mig istället för 1 års abonnemang då det blev lite billigare för mig att vara med. Har varit inne och "kladdat" lite i deras mötesplats. För givetvis är jag ju stolt som fasiken över vad jag har åstadkommit. Att gå ner 25kg tar på krafterna ibland. Men bara ibland och det är när jag blir så där otroligt godis och glassugen. Jag har lyckats hålla mig ifrån ändå. Förutom då dom 8 veckorna när jag fick mitt cancerbesked. Då jag kände att det liksom kunde kvitta. Men sen så tog jag ju och satte igång igen och det gick kanon. Att komma under 70kg som jag gjorde för cirka 4 veckor sedan gjorde mig verkligen stolt över mig själv.
Hur som helst så svarade jag på mailet från denna Filip. Och det var alltså på riktigt. Fast det spelade ingen roll för mig just då för jag var fortfarande tveksam. Jag av alla!!!! Han ville alltså intervjua mig. Och helt ärligt, jag trodde fortfarande att det var spam allt rörde sig om. Men nu var det ju så att jag har absolut inget att dölja angående mig vikt så ville han fråga något och få svar så skulle han få det. Och det var inget spam.
Varje morgon går jag in på Aftonbladets sida för att hålla mig uppdaterad om vad som händer. I morse när jag kollade var det plötsligt någon som dök upp som jag kände. Alltså, jag fattade inte direkt att det där är ju jag. Och jag hade inte fattat under intervjun att jag skulle vara med i Aftonbladet. (Du får skrolla neråt till mitten ungefär om du vill se)Så det var en trevlig överraskning. Där länkar dom även till Viktklubben och hela intervjun med mig.
Givetvis gör jag lite reklam för Viktklubben nu. Men jag rekommenderar på riktigt allt som dom har att erbjuda. Massor av kanongoda recept. Och om man på fullaste allvar vill gå ner i vikt så är Viktklubb kanonbra eftersom man kan räkna ut precis hur många kalorier man får i sig. Varierad mat och få kolla på allt som är gott men billigt i just kalorier. Mycket av grönsakerna och frukterna har jag aldrig ens smakat innan jag gick med. Jag var ju som sagt med för 2 år sedan också. Och när jag hade nått målvikten slutade jag räkna. Och det tog bara 2 år att komma upp i nästan samma vikt igen. Men man ska aldrig ge upp. Och som jag sa under intervjun.. "Gör detta för din egna skull, inte för andras"
Och sista men inte minst. Är just du intresserad av att testa, gör det!!!! Inte för andras skull utan för din egna.
lördag 23 november 2019
Linköping avklarat
Då har jag alltså varit i Linköping och gjort ny bronkoskopi. Fick ju vara i Linköping över natten. Åkte i onsdags och då var det bara röntgen på lungan. Och efter det ett läkarbesök som varade i 2 hela timmar. Har aldrig varit hos en läkare tidigare så lång tid.Läkaren ställde en massa frågor och jag försökte svara så gott jag kunde. Innan jag var klar med henne så gjorde hon även en undersökning där hon tryckte på olika ställen. Och när hon tryckte i nacken på min högra sida trodde jag på fullaste allvar att jag skulle svimma på grund av smärtan och var tvungen att be henne sluta. När jag var klar hos henne så gick jag bort till hotellet där jag skulle bo. Och jag hann precis få min nyckel när dom ringde mig och bad mig komma tillbaka. Jag skulle få medicin mot min yrsel och svindel. I hissen på väg upp fick jag återigen ett kraftig anfall. Och det var det sista jag hade. Alltså, helt sanslöst. Efter att jag tog dessa tabletter så har jag varken varit yr eller illamående. Fick likadana i onsdags morse. Och har fått dom på recept. Tar 4 på morgonen och 4 på kvällen. Och jag har INTE haft ett enda anfall sedan jag började med dom, idag alltså 3:dje dagen. Fattar ni vilken underbar känsla.
Onsdag morgon var jag på plats i god tid. Bättre att jag väntar på dom än att dom väntar in mig. Alla förberedelser gjordes med nål i armen och sedan spruta i benet och magen. Fick andas in någon medicin i cirka 10 minuter. Först var det något lugnande och sedan ytterligare en som var något som var smärtstillande så att munnen var bedövad. Det sista jag mins var att jag fick ännu en lugnande i magen som skulle göra att jag somnade. Vaknade när dom precis var klara och tog ut det som dom hade i halsen på mig. Det var STOR skillnad mellan Linköping och Jönköping. När jag vaknade mådde jag hur bra som helst. Inget illamående och ingen spya. I Jönköping hade dom ju svårt att väcka mig, sov 4 timmar länge än det var beräknat och dessutom spydde jag massor. I Linköping sa dom att dom tyckte det inte var nödvändigt med mer lugnande eftersom jag mer eller mindre var klar. Jag mådde så pass bra att när jag kom till mitt rum så kunde jag gå på toa själv. I och för sig med en sköterska vid min sida. Men hon höll inte i mig och jag ville inte ta rullstolen som dom erbjöd.
När det var lunch fick jag 2 mackor och en kopp kaffe. Gissa om det smakade bra med kaffet?!
Vid 13-tiden fick jag träffa den här specialistläkaren som gjorde undersökningen. Han berättade att allting hade gått bra med själva undersökningen som tog cirka 45 minuter. Jag har förstorade lymfkörtlar i området mellan lungorna där dom misstänker lungcancer. Dom vet dock inte vilken sort det rör sig om. Inte heller ifall den är god eller elakartad. Dom tyckte det var konstigt att dom i Jönköping hade sagt att den var godartat. Man måste alltså veta vilken sort det är. Magnetröntgen som visade förändringar i huvudet på mig menade läkaren att det var dottersvulster, alltså att det i lungan hade spritt sig. Alltså metastaser till lungcancer. Det brukar ta 3 veckor innan dom har kollat på allt. Men han skulle skynda på det hela så att det blev klart iallafall inom 2 veckor eftersom han tyckte att behandling skulle sättas in snarast möjligt. Jag har redan fått recept på en tablett som jag redan nu har börjat ta inför själva behandlingen. Olika tumörer har ju olika behandlingar och det kan bli tal om antingen dropp eller tablettbehandling. Och förhoppningsvis kan dom göra det i Jönköping så jag slipper åka till Linköping. Återstår att se.
Jag vet att ni är ganska många som följer mig här på bloggen. Det är skönt att få allting nerskrivet. Både för min egna skull eftersom minnet är totalt kasst nu för tiden. Men också att jag slipper berätta det för var och en. Det tar på krafterna. Trots att jag nu tar medicin och mår till och med kanonbra så är ju tankarna där hela tiden. Något som även ger mig gråtattacker. Men nu är det ju som det är. Någon har frågat mig ifall jag känner av tumörerna. Njaaaa, jag vet faktiskt inte vad det är som jag känner av. Har lite ont där tumören är men inte hela tiden. Och det har jag bara känt av dom sista 3 veckorna. Att jag har dom i huvudet känner jag inte alls av. Den stora skillnaden nu mot innan jag fick veta detta är att jag konstant är ledsen. Liksom off. Kan börja gråta utan att egentligen vilja det. Tankarna maler och även om jag vet att läkarna är duktiga med det här och att det väldigt ofta går att få bort skiten hjälper inte mig. Jag har liksom inte orken till att ta i mig allt, inte just nu iallafall. Min lillebror har ju gått igenom allt och mår kanonbra. Och då har han till och med varit på strålning i Stockholm eftersom dom inte fick bort allt vid operationen av huvudet. Och den han hade vid magsäcken fick dom ju bort allt. Så dom fixar nog mig också. Nu väntar jag bara på att allting kommer igång på riktigt. Just nu mår jag alltså riktigt bra. Ingen värk i armen och ingen yrsel.
Sist men inte minst vill jag tacka alla er som på ett eller annat sätt har stöttat mig. Tack för alla samtal där jag har fått prata av mig lite. Tack för alla härligt goa kramar.
Onsdag morgon var jag på plats i god tid. Bättre att jag väntar på dom än att dom väntar in mig. Alla förberedelser gjordes med nål i armen och sedan spruta i benet och magen. Fick andas in någon medicin i cirka 10 minuter. Först var det något lugnande och sedan ytterligare en som var något som var smärtstillande så att munnen var bedövad. Det sista jag mins var att jag fick ännu en lugnande i magen som skulle göra att jag somnade. Vaknade när dom precis var klara och tog ut det som dom hade i halsen på mig. Det var STOR skillnad mellan Linköping och Jönköping. När jag vaknade mådde jag hur bra som helst. Inget illamående och ingen spya. I Jönköping hade dom ju svårt att väcka mig, sov 4 timmar länge än det var beräknat och dessutom spydde jag massor. I Linköping sa dom att dom tyckte det inte var nödvändigt med mer lugnande eftersom jag mer eller mindre var klar. Jag mådde så pass bra att när jag kom till mitt rum så kunde jag gå på toa själv. I och för sig med en sköterska vid min sida. Men hon höll inte i mig och jag ville inte ta rullstolen som dom erbjöd.
När det var lunch fick jag 2 mackor och en kopp kaffe. Gissa om det smakade bra med kaffet?!
Vid 13-tiden fick jag träffa den här specialistläkaren som gjorde undersökningen. Han berättade att allting hade gått bra med själva undersökningen som tog cirka 45 minuter. Jag har förstorade lymfkörtlar i området mellan lungorna där dom misstänker lungcancer. Dom vet dock inte vilken sort det rör sig om. Inte heller ifall den är god eller elakartad. Dom tyckte det var konstigt att dom i Jönköping hade sagt att den var godartat. Man måste alltså veta vilken sort det är. Magnetröntgen som visade förändringar i huvudet på mig menade läkaren att det var dottersvulster, alltså att det i lungan hade spritt sig. Alltså metastaser till lungcancer. Det brukar ta 3 veckor innan dom har kollat på allt. Men han skulle skynda på det hela så att det blev klart iallafall inom 2 veckor eftersom han tyckte att behandling skulle sättas in snarast möjligt. Jag har redan fått recept på en tablett som jag redan nu har börjat ta inför själva behandlingen. Olika tumörer har ju olika behandlingar och det kan bli tal om antingen dropp eller tablettbehandling. Och förhoppningsvis kan dom göra det i Jönköping så jag slipper åka till Linköping. Återstår att se.
Jag vet att ni är ganska många som följer mig här på bloggen. Det är skönt att få allting nerskrivet. Både för min egna skull eftersom minnet är totalt kasst nu för tiden. Men också att jag slipper berätta det för var och en. Det tar på krafterna. Trots att jag nu tar medicin och mår till och med kanonbra så är ju tankarna där hela tiden. Något som även ger mig gråtattacker. Men nu är det ju som det är. Någon har frågat mig ifall jag känner av tumörerna. Njaaaa, jag vet faktiskt inte vad det är som jag känner av. Har lite ont där tumören är men inte hela tiden. Och det har jag bara känt av dom sista 3 veckorna. Att jag har dom i huvudet känner jag inte alls av. Den stora skillnaden nu mot innan jag fick veta detta är att jag konstant är ledsen. Liksom off. Kan börja gråta utan att egentligen vilja det. Tankarna maler och även om jag vet att läkarna är duktiga med det här och att det väldigt ofta går att få bort skiten hjälper inte mig. Jag har liksom inte orken till att ta i mig allt, inte just nu iallafall. Min lillebror har ju gått igenom allt och mår kanonbra. Och då har han till och med varit på strålning i Stockholm eftersom dom inte fick bort allt vid operationen av huvudet. Och den han hade vid magsäcken fick dom ju bort allt. Så dom fixar nog mig också. Nu väntar jag bara på att allting kommer igång på riktigt. Just nu mår jag alltså riktigt bra. Ingen värk i armen och ingen yrsel.
Sist men inte minst vill jag tacka alla er som på ett eller annat sätt har stöttat mig. Tack för alla samtal där jag har fått prata av mig lite. Tack för alla härligt goa kramar.
lördag 16 november 2019
Bara skit
Så är det. För tillfället är allting bara skit. Mina tankar snurrar bara runt den här jävla cancern. (ursäkta att jag svär) Jag var ju och gjorde MR röntgen i slutat av förra månaden. Skrev även här i bloggen någon dag senare att jag trodde att den här yrseln och illamåendet hade med min cancer att göra. Och gissa om jag hade rätt????
I torsdags, alltså för 3 dagar sedan ringde dom upp mig. Blev svimfärdig enbart när tjejen berättade att dom ringde på grund av den MR som jag gjorde då. Som att inte det räcker med skiten i lungan har dom, så klart, även sett förändringar i min hjärna. Det finns en som är 6 mm och en som är 7 mm. Dessutom en på 1 cm. Jag blev helt off. Det var ju liksom öronen dom skulle röntga. Hon som ringde berättade att dom redan hade bokat tid till mig i Linköping eftersom jag skulle dit nu nästa vecka. Röntgen visade absolut inget när det gäller öronen. Hon berättade även att det mest troligtvis är orsaken till min yrsel och illamående eftersom det trycker på. Har ju sökt för illamåendet i maj och då kom läkaren fram till att jag hade hjärnhinneinflammation och jag fick kortison och tabletter mot illamående.
Nu har jag gått här och varit ledsen och orolig sedan augusti. Bara det tar på krafterna. Jag försöker verkligen att vara positiv men det är inte lätt. Tankarna maler om allting men mest runt cancern. Jag hoppas och önskar verkligen att det här kommer att gå bra iallafall. Den i lungan har dom ju kommit fram till är godartad. Men jag tar det inte på allvar, tyvärr. Får helt enkelt vänta på vad dom säger efter besöket i Linköping. Och att jag dessutom har det i skallen gör ju inte situationen bättre. Jag har gråtit mycket den sista tiden. Det kommer att bli jobbigt tiden som jag kommer att behöva vänta på svaret. Måste ju få påbörja någon slags behandling. Känns inte helt ok att jag har fått veta det för 3 månader sedan och ingen medicin eller behandling alls.
Så.......Vad händer här annars då? Förutom dom sista 3 dagarna när jag har varit helt utslagen har det trots skiten varit rätt så ok. Jag hade ju typ bestämt mig att det här fixar jag. Jag fortsätter med min diet 5-2. Fast jag måste ju erkänna att jag fuskade igår. Jag åt massor av kokosbollar som jag egentligen inte gillar. Men igår var dom så goda så det gick av bara farten. Hamnade 150% högre än mina kalorier som jag får äta. Trodde på fullaste allvar att vågen skulle visa sisådär 2kg plus. Men jag vägde imorse lika mycket som igår. Och som tur är så har jag ingen ångest alls över att jag fuskade igår. Har ju under dom sista veckorna till och med varit under vad jag kan/får äta. Jag kör ju samtidigt 16-8 vilket innebär att jag inte äter något mellan klockan 20.00 till dagen efter klockan 12.00 För mig funkar det kanon eftersom jag inte är och aldrig har varit någon frukostmänniska. Och när jag väl äter så orkar jag inte få i mig så mycket som 1500kcal. Ligger runt 1300.Kan ju i och för sig ta en godisbit så är jag ju där, men det har inte lockat. Förrens igår alltså.
Jag vill också tacka alla er som ger mig energi och styrka. Tacka alla er som kommenterar på FB. Ni vet vilka ni är.
I torsdags, alltså för 3 dagar sedan ringde dom upp mig. Blev svimfärdig enbart när tjejen berättade att dom ringde på grund av den MR som jag gjorde då. Som att inte det räcker med skiten i lungan har dom, så klart, även sett förändringar i min hjärna. Det finns en som är 6 mm och en som är 7 mm. Dessutom en på 1 cm. Jag blev helt off. Det var ju liksom öronen dom skulle röntga. Hon som ringde berättade att dom redan hade bokat tid till mig i Linköping eftersom jag skulle dit nu nästa vecka. Röntgen visade absolut inget när det gäller öronen. Hon berättade även att det mest troligtvis är orsaken till min yrsel och illamående eftersom det trycker på. Har ju sökt för illamåendet i maj och då kom läkaren fram till att jag hade hjärnhinneinflammation och jag fick kortison och tabletter mot illamående.
Nu har jag gått här och varit ledsen och orolig sedan augusti. Bara det tar på krafterna. Jag försöker verkligen att vara positiv men det är inte lätt. Tankarna maler om allting men mest runt cancern. Jag hoppas och önskar verkligen att det här kommer att gå bra iallafall. Den i lungan har dom ju kommit fram till är godartad. Men jag tar det inte på allvar, tyvärr. Får helt enkelt vänta på vad dom säger efter besöket i Linköping. Och att jag dessutom har det i skallen gör ju inte situationen bättre. Jag har gråtit mycket den sista tiden. Det kommer att bli jobbigt tiden som jag kommer att behöva vänta på svaret. Måste ju få påbörja någon slags behandling. Känns inte helt ok att jag har fått veta det för 3 månader sedan och ingen medicin eller behandling alls.
Så.......Vad händer här annars då? Förutom dom sista 3 dagarna när jag har varit helt utslagen har det trots skiten varit rätt så ok. Jag hade ju typ bestämt mig att det här fixar jag. Jag fortsätter med min diet 5-2. Fast jag måste ju erkänna att jag fuskade igår. Jag åt massor av kokosbollar som jag egentligen inte gillar. Men igår var dom så goda så det gick av bara farten. Hamnade 150% högre än mina kalorier som jag får äta. Trodde på fullaste allvar att vågen skulle visa sisådär 2kg plus. Men jag vägde imorse lika mycket som igår. Och som tur är så har jag ingen ångest alls över att jag fuskade igår. Har ju under dom sista veckorna till och med varit under vad jag kan/får äta. Jag kör ju samtidigt 16-8 vilket innebär att jag inte äter något mellan klockan 20.00 till dagen efter klockan 12.00 För mig funkar det kanon eftersom jag inte är och aldrig har varit någon frukostmänniska. Och när jag väl äter så orkar jag inte få i mig så mycket som 1500kcal. Ligger runt 1300.Kan ju i och för sig ta en godisbit så är jag ju där, men det har inte lockat. Förrens igår alltså.
Jag vill också tacka alla er som ger mig energi och styrka. Tacka alla er som kommenterar på FB. Ni vet vilka ni är.
tisdag 12 november 2019
Helt sanslöst underbart
Det är ju tur att det finns några ljusglimtar i min tillvaro. För annars är det ju rätt så dimmigt för tillfället. För 12 dagar sen var jag ju och tog en kortisonspruta mot min värk i höger arm/axel. Och det gav resultat med en gång. Jag har ju inte den rörligheten som när jag var bra i den. Men jag kan röra den utan att få kramp på grund av värken. Men det ska ju inte bara vara bra. Dagen efter sprutan så började jag må illa och vara riktigt yr i huvudet. Och har varit det varje dag sedan sprutan. Så här i efterhand kommer jag ihåg att jag reagerade likadant där jag fick kortisonspruta tidigare. Läkaren ska ringa mig under förmiddagen så ska jag se ifall jag kan få något mot det. Men det är inte det som är helt underbart sanslöst.
Jag bara måste ju blogga och berätta att jag idag har nått mitt mål på vågen. Målet var 70kg, bara det var stort för mig. Kan inte ens komma ihåg när jag var där senast. Och jag kan absolut inte komma ihåg när jag var under 70kg senast. Kan ha varit för cirka 25 år sedan. För imorse när jag vägde mig visade vågen 69.6kg. Det ni!!!! Satan vad jag är duktig.
Nu kanske jag skulle lägga ner det med vikten men vet att jag inte kommer att göra det. Tillagade ju över 100 matlådor förra veckan. Och njaaaaaaaa, det hade kanske inte gjort så mycket OM jag kan lyckas med att gå ner 5kg till. Så jag kör vidare. Hur som helst, dagens datum glömmer jag nog inte iallafall.
Jag bara måste ju blogga och berätta att jag idag har nått mitt mål på vågen. Målet var 70kg, bara det var stort för mig. Kan inte ens komma ihåg när jag var där senast. Och jag kan absolut inte komma ihåg när jag var under 70kg senast. Kan ha varit för cirka 25 år sedan. För imorse när jag vägde mig visade vågen 69.6kg. Det ni!!!! Satan vad jag är duktig.
Nu kanske jag skulle lägga ner det med vikten men vet att jag inte kommer att göra det. Tillagade ju över 100 matlådor förra veckan. Och njaaaaaaaa, det hade kanske inte gjort så mycket OM jag kan lyckas med att gå ner 5kg till. Så jag kör vidare. Hur som helst, dagens datum glömmer jag nog inte iallafall.
fredag 8 november 2019
9 dagar
Jaha, då har det gått 9 dagar sedan jag bloggade. Tycker att dagarna segar sig fram. Sedan jag bloggade sist har jag lagat en massa mat och fryst in. Har fyllt min frys både här inne i köket och ute i förrådet. Har dessutom gjort 112 matlådor till min kusin. Lika bra att ha det gjort. Och det känns bra nu när allt är klart. Tur att jag gillar att laga mat.
Ända sedan i måndags har jag mått jättekonstigt. Illamående hela dagarna. I onsdags typ kollapsade jag. Låg och sov mestadelen av dagen. Illamåendet och yrseln med den gjorde att jag knappt ville gå upp. Men var ju så klart uppe och käkade. Igår var det betydligt bättre. Kände av illamåendet bara ett par gånger och gick och lade mig direkt. Efter cirka 30 minuter var illamåendet borta. Nu på morgonen kunde jag känna något vara på väg så jag gick och lade mig i soffan direkt.
I tisdags var jag i Värnamo och gjorde MR röntgen. Dom ville ha koll på öronen med. Det är ju den behandlingen jag påbörjade innan jag fick veta att jag har cancer. Allt det andra som dom har gjort med bland annat röntgen, då har inte visat något fel någonstans. Nu så här i efterhand så tror jag att det har med min cancer att göra. Återstår att se ifall jag har rätt. Det är rätt så mycket läkare för mig den sista tiden. Bara på 1½ månad har jag kommit upp i högkostnadskortet igen. Har även varit uppe hos sjukgymnasten för att se ifall jag kan få någon som helst hjälp med min högra axel/överdel av armen. Har ju så ont dygnet runt och min läkare trodde att allt som jag går igenom nu har gjort att värken blivit värre. Sjukgymnasten som hade hand om mig hade en liten teori om vad det kunde vara för fel. Kände och klämde lite och skickade remiss till läkaren våningen under. Där var jag dagen efter och fick en kortisonspruta. Och jag tror ingen känner sådan lycka som jag gör just nu. Har absolut inte det minsta ont efter att han gav mig sprutan.
Ända sedan i måndags har jag mått jättekonstigt. Illamående hela dagarna. I onsdags typ kollapsade jag. Låg och sov mestadelen av dagen. Illamåendet och yrseln med den gjorde att jag knappt ville gå upp. Men var ju så klart uppe och käkade. Igår var det betydligt bättre. Kände av illamåendet bara ett par gånger och gick och lade mig direkt. Efter cirka 30 minuter var illamåendet borta. Nu på morgonen kunde jag känna något vara på väg så jag gick och lade mig i soffan direkt.
I tisdags var jag i Värnamo och gjorde MR röntgen. Dom ville ha koll på öronen med. Det är ju den behandlingen jag påbörjade innan jag fick veta att jag har cancer. Allt det andra som dom har gjort med bland annat röntgen, då har inte visat något fel någonstans. Nu så här i efterhand så tror jag att det har med min cancer att göra. Återstår att se ifall jag har rätt. Det är rätt så mycket läkare för mig den sista tiden. Bara på 1½ månad har jag kommit upp i högkostnadskortet igen. Har även varit uppe hos sjukgymnasten för att se ifall jag kan få någon som helst hjälp med min högra axel/överdel av armen. Har ju så ont dygnet runt och min läkare trodde att allt som jag går igenom nu har gjort att värken blivit värre. Sjukgymnasten som hade hand om mig hade en liten teori om vad det kunde vara för fel. Kände och klämde lite och skickade remiss till läkaren våningen under. Där var jag dagen efter och fick en kortisonspruta. Och jag tror ingen känner sådan lycka som jag gör just nu. Har absolut inte det minsta ont efter att han gav mig sprutan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)