Home sweet home!!!

Äntligen, ÄNTLIGEN  hemma igen!!!! Och gissa om jag har saknat att få sova i min egna säng. Slippa vara rädd att om man vänder på sig är risken stor att man trillar ur sängen. All heder åt den svenska sjukvården. Men det där med att ha sköna sängar att få sova i är inte riktigt deras sak.

Jag har alltså varit boende på sjukhuset Ryhov i Jönköping i 4 dagar och 3 nätter. Måndagen startade kl.7.00 och jag hade första läkarbesöket kl.9.00. Under min information tidigare med dom sa dom att det är bra att jag har en närstående med mig. För det skulle komma att bli tufft. Givetvis var Benny med mig och så även Michaela. Michaela förstod tidigt att det faktiskt kunde vara så att hon skulle köra hem. Inte bara jag som drabbades utan då även Benny....och Michaela Under samtalet med läkaren satt vi där och grät alla 3, det var väldigt väldigt tuff information. Besöket tog cirka 2 timmar och det var mycket att ta in. Framåt kvällen var hälften av allt dom sagt borta ur skallen på mig. Bara gråt men också att mitt minne har blivit katastrof. När allting var klart åkte mina kära hem och där fick jag gå runt och vänta på att ta en hel del prover. Även en ny MR röntgen gjordes på min hjärna eftersom dom ville ha lite koll på skiten som finns där också. Efter det mat och återigen väntan på att det skulle bli natten så att jag kunde lägga mig och sova. Rökare som jag är så blev det många promenader för att komma ut och röka på avsedd plats. Vilket resulterade i att jag sammanlagt gick 7km. För ni ska inte tro att jag kunde sova, trots tröttheten och på det sömntabletterna som jag fick.

Tisdag morgon fick jag min första behandling för min cancer. Jag var sittandes med dropp i 2 timmar och ja....Sen var det inget mer den dagen. Efter den första behandling så mådde jag faktiskt riktigt bra, inga illamående eller annan skit. Och proverna som dom tog efteråt visade detsamma. Blev bara lite extra tung i huvudet och trött framåt kvällen. Tisdagens promenad slutade med 8km...Ifall nu någon undrar

Onsdag morgon var det bara att sätta sig fint i stolen och få  i mig droppet.  Under tiden jag satt där kom min lillebror Nenad och hälsade på en sväng. Tid var ju bokad med kurator också vilket jag absolut inte kände för att sätta mig ner och prata med. Men Nenad tyckte att jag skulle göra det och erbjöd sig även att vara med. Han har ju genomgått allt det här med cancer och visste hur viktigt det var och även vilka frågor man kunde ställa...och så vidare.
På eftermiddagen var jag ju även hos kirurgen eftersom jag redan tidigare hade fått min tid där just i Jönköping. Dom ville kolla sköldkörteln. Den var helt ok. Och eftersom jag låg inne på grund av behandlingen av min cancer så kollade hon lite extra även på andra sidan. Där var det INTE ok. Hon hittade 2 metastaser som hon tog prover på. Proverna på grund för att dom ska göras. Men hon var säker på att det var min cancer som hade spridit sig dit också. JÄVLA SKIT!!!!

När alla mina måsten var klara och maten intagen tog jag mig en runda ut och över motorvägen, målet var A6. Brorsan Nenad swishade mig 500:- som han sa var personligt till mig och jag skulle köpa mig något som gjorde mig glad för det behövde jag tyckte han. Blev givetvis jätteglad och tacksam, även om jag behövde pengarna till annat, t.ex mat hemma. Hur som helst så gjorde jag inte åt mer än 250:- och det blev på smink som jag inte hade med mig. Och jag ville ju gärna fräscha upp mig inför min hemresa. Vilket jag kan tala om inte funkade. Så trött och darrig jag var igår blev det värre än det var innan smink. Men men, så är det ibland. Har iallafall nytt i skåpet. Denna rundan till A6 gav mig julkänsla gånger 100. Så många och vackra ljus som var precis överallt, älskar denna tiden och allt som hör till. Något som jag inte älskar är att mitt minne sviker mig så mycket. Det är inte så jättelångt mellan sjukhuset och A6. Men jag gick ju runt där och på väg tillbaka gick jag vilse 5 gånger, helt sanslöst. Fick fråga flera personer om vägen. Och eftersom jag gick över dit och gick fel slutade onsdagens promenad på lite över 15 km. Det ni!!!!! Har aldrig hänt tidigare. Och jag kan lova att det kommer inte att hända igen.

Igår blev det då denna omgångens sista behandling. Mådde inte lika bra i onsdags och inte igår heller. Så trött av medicinen och på det svårt att sova på grund av kortisonet. Kortisonet som också har gett mig ökad aptit och törst. Vilket har, hör och häpna resulterat i att jag har gått upp 7kg på 4 dagar. Men det finns inte så mycket att göra där mer än att äta. Frukost som jag inte brukar äta i vanliga fall, lunch, kvällsmat. Och alla dessa mellanmål och kvällsfika. Men mycket av det är/var vätska. När jag väl var hemma så tog jag 1 av mina vätskedrivande tabletter vilket har resulterat i att jag sedan igår kväll har gått ner med 2,4 kg. Jag får ju inte banta nu har läkarna sagt. Dom tycker att jag ska gå upp några kilo för jag kommer att förlora vikt när allting börjar hända i kroppen. Så det får bli vad det blir.

Hörni!!!! Jag vill att ni ska veta att jag inte har gett upp. Det har varit mycket gråt, tusentals svordomar och ännu mera gråt den sista tiden. Jag har alltså småcellig lungcancer, en cancer som man får bara om man röker...vilket ju jag gör. Den har spridit sig till huvudet, där bor 7 stycken av dom. Och i halsen 2 stycken. Dom ska göra skiktröntgen och jag vet inte vad. Och jag har sagt att OM dom hittar mer någonstans i kroppen så vill jag inte veta. Att ha det på dessa 3 ställen räcker mer än väl. Om 3 månader, alltså efter 4 behandlingar (3 dagar sjukhus, 3 veckor hemma) så kommer jag även att strålbehandlas. Dom ville inte göra det än utan vänta på att få svar på hur jag reagera behandlingen som jag får nu. Det är många provtagningar den kommande tiden, 1 gång varje vecka. Nästa vecka i Smålandsstenar och veckan därpå Värnamo och så morgonen den 23 december i Jönköping.....Då jag även kommer att få sitta med dropp i 2 timmar igen. Hur jag nu ska lyckas ta mig fram överallt.
Det är jobbigt som fan, speciellt när det fattas pengar. Vet inte hur vi ska få ihop det. Just nu finns det inte ens pengar att köpa lite mat för. Benny måste ha till bensin så att han kommer till jobbet. Och jag skäms inte över att skriva om det.....det är ju som det är. Kronofogden drar 15000:- för honom varje månad och kommer att göra i 3-4 månader till. Fram till nu har han betalat över 70.000:- Och min pension är ju inget att hurra för. Är otroligt tacksam att jag har "min tandläkare" som har swishat lite pengar åt mig. Men dom är ju redan slut.

Så.....Det ska väl vara allt för idag. Jag har absolut inget emot att skriva ner allt och hålla den som är intresserad. Men ska jag vara helt ärlig så skriver jag ner det för min egna skull. För som sagt, mitt minne har blivit katastrof.

PS.....På 1177 står det mycket om mig nu och om allt som har hänt dom sista 4 dagarna. Jag har kopierat och lägger in här en av meningarna.....JOBBIGT VÄRRE

Info i dag om förväntad effekt och syftet med behandlingen, att det är symtomlindrande, livskvalitetshöjande, livsförlängande men att det inte går att bota.