Skitdagar

Äntligen onsdag! Dagarna segar sig fram. Och jag bara väntar på att det ska bli fredag. Axeln gör mer och mer  ont för varje dag. I måndags trodde jag nästan att ännu en muskelsena hade gått av, det gjorde så ont att jag bara skrek rakt ut. Fick en sådan smärta så det går inte att beskriva. Och jag gjorde inget speciellt. Satt i soffan och pratade med Mia. Skämdes ju efteråt när det släppte lite. Äter ju nu så många tabletter om dagen så jag blir mätt på dom. Mår illa konstant och jag är hundra procent säker på att det beror på både tabletterna och värken. För dom hjälper inte så mycket, inte nu längre. Igår fick jag hjälp med att bädda rent och städa. Katastrof!!!

Det enda som surrar i min skalle nu är just denna operation. Utan att överdriva så kan jag berätta att jag är livrädd. LIVRÄDD!! Kanske inte för själva operationen. Men för all medicin som jag kommer att få i mig eftersom jag är superallergisk mot morfin. Visserligen är jag ju på sjukhuset och kommer att få hjälp, men ändå. Jag kan inte släppa oron över vad som kan hända. Ska ju även få åka hem samma dag. Och jag räknar med att värken som jag har nu inte är något över vad jag kommer att ha sen efter att dom har rotat i axeln och sytt fast muskelsenorna som har gått av. Jag är så anti  mot allt nu.