Stark!

Jag är stark! Jag har viljan! Och jag har tålamod! I vanliga fall alltså. Men nu känner jag inte alls för det här, det känns som att jag är på väg att ge upp det mesta. Jag vill helt enkelt inte ha det så här. Jag vill inte!!!!! Orudisen hjälpte ju inte bara mot min hälsporre utan även mot min andra värk. Nu när jag vet att det finns en tablett som gör att jag mår bra och fungerar i vardagen känns det som att någon har dragit ner rullgardinen för mig...total mörker. 6 dagar utan värktablett har gjort att jag har fått tillbaka all värk. Inte bara i hälarna, utan i resten av kroppen också. Visst, magen är bättre, men alltså det är ju inte riktigt bra än. Remissen till kirurgen gick snabbt, redan på tisdag ska jag dit. Men frågan är.....VAD ska jag göra. Orudisen är INTE beroendeframkallande men för mig känns det som att den är det. Jag tänker hela tiden på att jag har burken i skåpet och att DÄR finns dom som gör mitt liv, min vardag värdigt igen. Och jag är så nära att ta en.

Utöver det så är jag fruktansvärt tråkad. I vanliga fall går dagarna jättefort men nu segar dom sig fram. Mycket av mina tankar går åt att tänka
"Nej, jag ska inte ha kattungar igen, Zira ska inte paras igen. Jag orkar inte"
Men efter varje sådan tanke kommer en motattack
"Varför inte? Då har jag ju trots allt lite att göra"
Jag är ju så kattungesjuk så det finns inte. Kastrering är ju beställd, den 5:te december ska jag åka till Varberg med Zira och Milla. Men varje dag.....VARJE DAG funderar jag på att ringa en viss uppfödare och fråga om hennes hane. Kattungar gör ju trots allt att jag orkar med vardagen även om jag har så ont.