Helt underbar dag

Trots att det är söndag som jag i vanliga fall hatar, och trots att Benny är i Norge och jag saknar honom, har denna dagen varit helt underbar, helt sanslös om jag ska vara ärlig. Kan ju med en gång varna för att det kommer att bli ett långt inlägg idag för jag känner verkligen för att skriva av mig :-) Det kommer text och bilder om varannat....hade jag tänkt.

Redan tidigt imorse så kom solen fram. Kallt var det men jag bestämde mig för att komma ut lite och gå en runda. Det var verkligen längesedan som jag tog en promenad.....sisådär 1 år sedan :-) Så......På med lite kläder och så iväg. Tog med mig den lilla kameran som jag kunde ha i fickan och som inte är så tung, för det kunde ju kanske vara kul att fotografera något av intresse. Rundan jag planerade att gå tar väl kanske 45 minuter. Gick in på vägen vid GD:s tyg/sko affär. En lite mindre väg, men om man följer den så kommer man ut på Nissastigen. Det tog inte lång tid innan jag så klart stannade upp några sekunder för att ta en bild :-) Det lyste upp så fint med den röda färgen så jag kunde helt enkelt inte låta bli.

Här hade jag absolut kunna tänka mig att bo. Hade byggt en stor rastgård till katterna där dom hade kunnat spatsera runt i en lummig trädgård. Både med fiskdamm och annat...blommor i massor och små buskar. Kommer nu och tänka på Malin och när jag hälsade på henne i Mjölby. Hon har en ENORM trädgård som är precis så som jag skulle vilja ha den....fast då med rastgården till.

Efter en stund så hörde jag en bäck porla......lät helt underbart. Och inte behövde jag gå in i nåon skog för att hitta den....låg nästan precis vid vägkanten. Men jag vågade mig inte för nära......tänk om jag hade plumsat i då!!?? Nä, jag bara sträckte ut handen och tog ett kort på behörigt avstånd :-) Här fick jag nästan vårkänslor.....just för att jag hörde hur vattnet porlade. Tur att jag inte blev kissenödig bara. Då hade det blivit kris.

Efter lite kringelkrokar så ligger Nissastigen där ute vid dom röda husen längst bort. Nu hade jag också kommit igång med traskandet och kände inte längre av att det var lite kallt. Men det kanske berodde på solen som jag hade på mig hela tiden. Dessutom så hade jag tagit fram mössan fallifall att jag frös. Och det gjorde jag över pannan......ni vet så där äckligt så man kan känna en begynnande huvudvärk. Då åkte mössan fram och allting var frid och fröjd igen :-)

Nu har jag kommit fram till Nissastigen. Ungefär i mitten på bilden där det typ finns 2 ljusa prickar...där är bilden ovanför tagen. Och trots att det var lite halt på sina ställen så gick det förvånansvärt bra att gå där. Trodde jag inte från början.





Står på gå/cykelvägen utmed Nissastigen. Brukar....eller ja....jag sitter ALLTID i bilen vid denna sträckan. Bilden är mot Smålandsstenar från Skeppshult. Och hittills känner jag mig nöjd med promenaden. Trodde att jag skulle vara helt slut, inte orka mer och bara sätta mig och vänta på att någon känd skulle komma förbi så att jag fick åka med :-) Men jag kände absolut ingenting, vare sig i fötterna eller resten av kroppen.






Vid denna skylten började jag fundera. 700m....Nääääää, det kan ju inte stämma.......MÅSTE ju vara längre än så till affären.....jag bor bara 100 meter ifrån ungefär. Så jag började räkna mina steg......Skylden menade att det var 700m innan man skulle svänga till höger för att komma till affären längre upp. Affären där jag för övrigt handlar mina tyger :-) Ibland (ofta) hänger inte hjärnan med......klart att det var 700m innan man svängde. Daaahhh....





Nu var jag framme vid korsningen. Och det är nu det "roliga" börjar. När jag var liten så bodde jag i Skeppshult och gick i lågstadiet här. Jag började ettan i Burseryd men gick väl där i bara några månader, för när min lillebror Darko föddes -68 så bodde vi redan i Skeppshult. Från början bodde vi i ett flerfamiljshus för att sedan köpa en insatslägenhet. Här är då en bild på skolan. Och meningen var att jag skulle fortsätta rakt fram när jag hade gått in till höger, men det blev annat. Jag drömde mig tillbaka. Vi flyttade hit hösten -68 och bodde här till sommaren -72 så jag gick i skolan här i 4 år.






Jag tog av strax efter skolan för att gå vägen fram dit jag då bodde som liten :-) Längst bort på bilden bodde vi.





Och här på andra sidan var det då en kohage. Med taggstängsel. Har var jag och mina småsyskon och lekte ofta, och det var här jag en gång av lekarna råkade putta till min lillebror Nenad så att han ramlade in i stängslet med huvudet och fick in taggtråden i ögonbrynet.





När jag kom fram till just lägeheten där vi bodde så kunde jag inte låta bli. Jag har många många gånger drömt om att jag har flyttat tillbaka just till denna lägenheten, och ofta har det varit mardrömmar. Mardrömmar om sådant som jag har varit med om i lägenheten som liten och som jag inte vill gå in på här. Men jag kommer ihåg allt. Så......jag gick helt enkelt fram och plingade på. Farbrorn som öppnade undrade nog vad jag var för en konstig typ :-) Här kommer jag och ringer på och undrar om jag får komma in och kika på hur det såg ut idag. När jag berättade att jag bodde här som liten så kom det bara ett brett smile från honom. Han kom ihåg mig som liten, och sa vad jag hette både i för och efternamn :-) Det visade sig att det var han som köpte lägenheten av mina föräldrar och har alltså bott i samma lägehet i 39 år. Jag såg mig runt om i lägeheten och kom ihåg så mycket just när jag stod där. Bland annat att toan hade randiga tapeter. När jag tittar in på toan så är det FORTFARANDE samma tapeter. Kurt som farbrorn heter sa att han skulle renovera den till sommaren, men att det är samma som när han flyttade dit. Även golven i dom 2 sovrummen var samma plastmattor....helt otroligt. Och dörrarna till rummen. Ni vet dom gamla bruna som nästan alla lägenheter hade på den tiden....dom satt fortfarande uppe. Och på insidan av dörren till mitt och mina syskons rum fanns fortfarande ett litet klistermärke på....Kalle Anka :-) Kurt sa att det aldrig blev av att dom tog bort det för även hans barn gillade Kalle :-)



Det blev inte av att jag bara gick in och kikade på lägenheten, jag var där i cirka 20 minuter och pratade med Kurt. Som kunde berätta en hel del. Bland annat så jobbade han ihop med min pappa. Jag har gått i samma klass som hans son. Och när jag fick se en bild på hans nu vuxna son så kände jag igen honom :-) Och så då något som jag inte kommer ihåg, men som var otroligt kul att höra. När Kurt flyttade till lägenheten så var det en enbuske ute i trädgården. Då han och min pappa var jobbarkompisar så var han hemma hos oss och hälsade på. En av dagarna så såg han mig plantera denna enen som jag hade varit och snott någonstans :-) Han tyckte det var en kul grej och tog aldrig bort enen utan lät den växa fritt. Men när stormen Gudrun kom så tog den enen, och då hade den hunnit bli 5-6 meter och jättebred. Och den saknade han sa han. Så det var många gånger som han tänkte på den lilla flickan som planterade den enen.....mig :-) Han berättade även att han kom ihåg när jag var ute med mina syskon och gick. Jag hade ärligt talat kunnat sitta och lyssna på honom längre än vad jag gjorde, men jag kände att jag var tvungen att gå hemåt. Jag var hungrig och mamma skulle komma. Men......jag kommer med all säkerhet att hälsa på honom igen och höra honom berätta mer :-)



Innan jag gick hemåt så gick jag bort mot Varbergsvägen. Vet inte om ni har läst minnessidan om min bror Darko. Men när han var runt 1 år så höll Varbergsvägen på att byggas. Så här var det en massa sten och jord i stora högar som just denna vintern var jättekul plats att leka på. Och det var här som jag satte Darko för att jag och Nenad skulle kunna åka nerför en brant slant på rumpan. Rätt som det var kom ju Darko också. Han hade åkt med huvudet före och hamnat i en av stenarna. Jag kommer ihåg att när vi kom hem så var hela hans ansikte nerblodat och så även overallen. NU vet jag varför det hade blivit så mycket blod. Det var ju hur långt som helst hemifrån. Bara idag tog det mig 10 minuter att gå fram den vägen. (tog tiden på tillbakavägen)





Ingen verkar sakna sin skottkärra







På tillbakavägen så gick jag också förbi ett gult hus där jag var mycket och lekte som barn med bröderna Johansson. Reino och Ronny som hade en jättesöt liten syster, Diana. Ronny och Reino som jag även umgicks med i tonåren :-) Diana har jag som vän på FB och faktum är att hon just idag skrev en rubrik med ord som innehöll "Alla vänner här på FB ska skriva en kommentar till denna status om hur ni träffade mig." Så jag kom på att jag i stort sett har känt henne i hela hennes liv.






Nä, jag har ingen 50-årskris, Inte en chans, jag älskar min ålder och vill för allt i världen inte byta den mot mitt yngre jag. Men jag älskar historia, jag älskar att forska i gammalt och tycker det är extra kul med sådant som har att göra med mig när jag var liten.