Lillans bebisar födda

Dom små blev födda igår. Men jag var alldeles för trött för att uppdatera efter all dramatik som var. Det var ju beräknat att hon skulle ha den 31 oktober men som ni vet så kom dom ju inte då. Istället började hon visa att det var dax fredag kväll vid 22.30-tiden. Slemmisen gick 00.40 och krystvärkarna började 03.30 Och så kom då äntligen den första bebisen när klockan var 04.13. Det var ingen svår förlossning på något sätt. Hon klarade galant krystvärkarna och allt som tillhör. Men när den lilla tjejen föddes så skrek Lillan något så fruktansvärt. Alltså, hon pluppade ut snabbt och hon var minst av alla. Men Lillan tyckte nog att det gjorde fruktansvärt ont. Jag har inte haft någon hona som tidigare har skrikit så av värk när en bebis har föds. Efter det så gjorde hon allt som hn skulle göra, tog moderkakan och navlade av. Sen blev det tvärstopp.

Hon ville inte på något sätt veta av den lilla. Så snart jag satte henne vid Lillan så stack Lillan ifrån. Jag vet inte om katter kan få förlossningspsykos men jag gissar att Lillan fick det. För sen ville hon inte krysta. Jag trodde att hon kanske var för trött efter den första. Men så här i efterhand tror jag alltså att det onda fick henne till att sluta. Hur som helst så tog hon en paus vilket inte är ovanligt. Efter cirka 1½ timme så krystade hon men ytterst lite. Det jag såg då var att det kom 2 blåssor samtidigt. Heller inget att oroa sig för egentligen för om honan reser sig så åker oftast den ena tillbaka. Men inte denna gången. Utan istället så sprack den ena blåsan. Och nu visste jag att hon var tvungen att få ut just den ungen annars så skulle den kvävas av fostervatten. Men se det hände inget. Lillan bara totalvägrade att krysta mer. Allt eftersom tiden gick blev jag mer och mer orolig och allt slutade med att jag ringde till veterinären och den enda som jag fick tag på var i Helsingborg.

Så jag ringde till mamma för att hon skulle följa med, någon var ju tvungen att hålla den lilla tjejen som var född varm och trygg. Så med en allt för hög hastighet tog jag mig ner till Helsingborgs djursjukhus. Där tog dom hand om Lillan direkt. Trodde kanske att hon skulle bli stressad i bilden och sätta igång men nä, hon låg bara och sov. Efter en massa prover som alla var ok tog dom först röntgen på magen för att se hur många som fanns och ifall någon satt fel. När hon kom ut sa hon att alla satt rätt och hon undrade om jag ville veta hur många dom var. Men nä, det ville jag inte. ...även om jag var VÄLDIGT nyfiken. Men hade jag nu väntat så länge på att dom ska komma så kunde jag vänta ett par timmar till. Därefter var det ultraljud för att kolla hjärtverksamheten på dom små. Det ska ligga på runt 220 slag/minuten men låg på 180. Vid 160 är det stor risk att ungarna inte klarar sig. Så efter lite övervägande om vad man skulle göra så valde jag att göra kejsarsnitt på henne. Man kunde ge henne en spruta för att hon skulle få igång värkarna men det var inte alls säkert att det tog på Lillan och det tog 1 timme innan man visste. Och då kanske det var för sent. Likaså ställdes frågan vad dom skulle göra om något var fel. Så klart blev mitt svar att rädda Lillan, finns alltså inget annat att välja på.

Efter en stund så kom dom ut och sa att allting hade gått bra. Det var 5 bebisar i magen och alla levde. 4 av dom var väldigt starka medan en var dom inte så säkra på om den skulle klara sig. Och det visade sig att det var den som inte låg i någon fosterblåsa och som jag trodde var död. Och som sagt, alla låg rätt. Lillan mådde bra och så snart hon vaknade skulle jag få alla till mig. Under tiden så var bebisarna tvungna att ligga i kuvös för att få värme. Vilket tog över 1 timme. När dom väl kom med alla så kom dom med en sådan bebisvagn som riktiga bebisar ligger i, det var riktigt mysigt. Så nu hade Lillan 6 bebisar. Medan jag skulle försöka få henne att ge dom di fick mamma i uppdrag att gnugga den som inte var så stark. Han låg väldigt lealös i min hand och jag trodde faktiskt inte han skulle klara sig. Att Lillan skulle ge dom di gick inte. Hon försökte bita dom. Fortfarande lite groggy och visste kanske inte vad som hade hänt. Så jag begärde att få åka hem. Veterinären tyckte att det är viktigt att få i dom mat men Lillan ville ju inte och jag som hade med mg ersättning fick inte heller i dom något, dom var för trötta och jag ville inte riskera att dom fick mat i lungorna. Dessutom så tyckte jag att den tiden på 1½ timme det tog att komma hem skulle dom inte dö av hunger. Så vi åkte hem och den svage fick mamma hålla intill sig under tröjan och gnugga på honom hela tiden.

Väl hemma fick alla ersättning och alla åt utan den svage (Daniel) Han var fortfarande väldigt tagen men vaknade till mer och mer under kvällen. Under kvällen och natten fick jag ge dom ersättning och dom försökte även dia på Lillan vilket gick superbra. Hon tog till sig dom så fort vi kom hem. Fast det var jobbigt igår kväll och inatt då bebisarna var hungriga och hade även ont i magen. Det är svårt att veta hur mycket man vågar ge en sådan liten och man är alltid rädd att dom får lugt i magen och därmed ont i magen. Och det fick den röde killen Doug. Det enda som fick honom lugn var att få ligga på mitt bröst och en kudde över sig som jag gungade på hela tiden. Så snart jag slutade så blev han ledsen igen. Under natten lugnade det sig och idag äter alla från Lillan även om jag har stödmatat lite då och då under dagen. Det märks på Daniels vikt att han inte ville äta igår men idag så är han som en sugpropp på Lillans tutte. Mycket liv i den lille krabaten. Och med tanke på allt han varit med dom så är han en riktig kämpe. Flera timmar utan fosterblåsa och klarar sig ändå från att få vätska i lungorna och dessutom narkosen som gör sitt.

När det gäller namnen på bebisarna så är det som tidigare. Jag har valt namnen men om någon tingar innan dom är 3 veckor och jag skickar in till stamtavlorna så får den familjen själva välja namnet på sin/sina bebisar. Kan redan nu säga att efterfrågan på bebisarna är stor. Jag fattar ingenting. Jag ville ju behålla, Benny ville..en chokladhane. Blev ju inte det i denna kullen....kanske Téa får då. Jag ville också behålla en av Lillans tjejer. Och jag vill ju bara ha paddor. Så chokladtjejen kan jag inte ta. Och så är där 2 lilapaddor....men jag är inte så glad i den lila färgen. Återstår då bara en tjej och det är med färgen chokladsköldpadd smoke. För Lillan fick en i samma färg som hon själv i lite ljusare choklad. Men jag vet inte, tror inte jag vill ha 2 i samma färg. Dessutom så är DOM så ovanliga i färgen så jag känner att jag vill ge någon annan chansen att få henne.
Hur som helst....här kommer dom. Fler bilder finns på hemsidan där dom alla har fått sina egna sidor. Vikten är vad dom vägde som nyfödda och vad dom har gått upp under ett dygn

Diana 90g +7g
Dionne 108g +8g
Donna 100g +6g
Daniel 104g -1g
Doug 112g +8g
Doris 111g +11g

Tawalli's Diana Spencer vikt nyfödd 83g lilasköldpadd hona

Tawalli's Dionne Warwick vikt nyfödd 100g chokladsköldpadd smoke hona

Tawalli's Donna Summer vikt nyfödd 94g choklad hona

Tawalli's Daniel Radcliffe vikt nyfödd 105g chokladspotted hane

Tawalli's Doug Savant vikt nyfödd 104g rödspotted hane

Tawalli's Doris Day vikt nyfödd 100g lilasköldpadd hona